Publicerat 2013-03-26 07:30

Insändare

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

Varför polisen är i akut behov av polisforskning

Den som upplever sig vara i akut behov av att få ta del av generella och raljanta utvärderingar och utspel om polisens verksamhet och enskilda ingripanden behöver inte leta sig förgäves. I DN liksom i Aftonbladet och Expressen och, så gott som vilket annat valfri medie som helst, återfinns dessa reportage i ett ständigt överflöd. Redaktionen på Blåljus har tillsammans med ett fåtal skribenter den senaste tiden tagit upp kampen om vårt anseende. Då detta är beundransvärt så är det nog mest sannolikt helt förgäves. Journalistik behöver nämligen bemötas med något annat, nåt vi dessvärre idag saknar, vetenskap.

Anledningen till att journalistiken är snudd på omöjlig att bemöta är att den är formlös och saknar validefierbara källor vilket gör att dess ställning som kunskapskälla är högst tveksam. Journalistik måste vara beskaffad på detta sätt då dess roll är att granska, informera, upplysa och belysa i de sammanhang där de verkar. Journalistik skall stå bortom statlig kontroll så långt det bara går och i princip vara ett kontrollorgan i ett demokratiskt samhälle som genomsyras av en grundtanke om offentlighet. Journalistikens svaghet är dock att den utifrån sin funktion lätt kan riskera att tappa sin trovärdighet då journalistik används opinionsbildning, lobbyism och politisk ammunition.

Journalistik kan ha ambitionen och intentionen att vara objektiv, men eftersom dess källor sällan kan granskas så kan den ytterst sällan, rent objektivt anses vara objektiv. Journalistikens trovärdighet bygger således på ett förtroendekapital, vi vet inte om att det som skrivs är sant eller ovinklat men vi förväntas anta det då vi inte själva kan kontrollera det. För att värna journalistikens förtroendekapital finns pressetiska regler och riktlinjer.

Känns förhållandena igen från andra områden? Religion, politik? Kanske till och med juridik? Ingen av ovan nämnda områden bygger heller på 100% validefierbara källor och inget utav dem lever upp till vetenskapliga krav på kunskap. Det är enligt en vetenskaplig syn på kunskap bättre att säga "vi vet inte just nu exakt hur stort universum är" än att säga "vi anser, sett till vad våra kunskapsförmedlare har menat och vad som tidigare har sagts att det efter beaktande av alla redogjorda omständigheter är ställt bortom rimligt tvivel att universum är x ljusår stort". Domstolsväsendets syn på minnets funktion är långt ifrån synkat med den vetenskapliga forskningen på området.

Hur ska polisen egentligen på ett trovärdigt sätt kunna bemöta uttalanden såsom "polisen krockar varje år bilar till en kostnad av x miljoner" annat än att be att få ta del utav källan till påståendet och kontrollera dess riktighet? Hur skall polisen kunna bemöta uttalanden såsom "polisen måste utreda alla brott" utan att ha beräknat vad detta skulle kunna kosta i arbetstimmar och manskap och sedan returnera om denna kostnad faktiskt står i rimlig proportion till det föreslagna uppdraget.

Polisen behöver förankra sin verksamhet i vetenskapligt bevisade metoder. Därmed inte sagt att alla poliser med nödvändighet behöver forska eller ens egentligen på djupet förstå alla metoder (skulle personligen bäva för öppna min GW om jag visste att den innehöll otaliga rapporter att ta del av).

En strategi man idag har valt för att bemöta journalistik är att bli delaktig i den journalistiska urholkningsprocess som medborgarna i övrigt nu deltar i via sociala medier. Med sociala medier såsom bloggar och sidor på Facebook skapar medborgare nu i stor utsträckning andra effektiva och alternativa kanaler för kunskaps- och informationsutbyte än det som journalistiken tidigare, i princip, har haft monopol på. Möjligheten till opinionsbildning och granskning, som tidigare reglerats av kontrollerade insändarsidor, ofta då publicering kräver en uppoffring av identitet, iaf till den ansvariga utgivaren har idag bytts ut mot allt större möjligheter att vara anonym. Polisen skriver idag som myndighet om sin verksamhet, ofta lyfts goda exempel och "publikfriande" inslag fram. På så sätt försöker polisen, liksom många andra, ta marknadsandelar på informationsmarknaden från etablerade medier. Vi är inte begränsade till att förmedla våran version av en händelse framför videokameror vars inspelning sedan kan redigeras innan de når nationella kanaler.

Huruvida en myndighet rent ideologiskt i en demokrati egentligen skall vara aktivt opinionsbildande eller strikt servande är dock dessvärre en annan diskussion.

Och för sakens skull, att polisen finns på sociala medier utesluter inte egentligen att polisen kopplas allt tydligare till en egen vetenskaplig fakultet. (Däremot sätter vår trovärdighet på spel då vi egenmäktigt omdefinierar vår syn på vår egna auktoritet.)

Media skall granska polisen och polisen måste kunna svara upp på detta genom att låta sina arbetsmetoder vila på en vetenskaplig grund. Detta är givetvis inte enda anledningen till varför polisverksamhet skall ha vetenskaplig förankring, det är enbart en av anledningarna. Skulle motsatsförhållande råda, dvs att media istället skyddade polisen och vinklade alla nyheter till vår nackdelen så är steget till en polisstat inte långt borta.

Vi måste acceptera och förstå medias roll i samhället och vi bör snarast definiera polisen roll, gör vi det vi tror är bäst eller det vi just nu bevisat vet bäst? Gör vi det politiker säger åt oss utan att definiera vad det faktiskt kostar eller säger vi "ja självklart" och tillför ännu ett prioriterat verksamhetsområde varpå vi belastar vår verksamhet än mer och riskerar att totalt sett kunna prestera sämre än vad som krävs.

Ansvariga politiker gör polisverksamheten, sig själva och slutligen medborgarna en otjänst genom att inte vilja bidra till att vi höjer nivån på vår verksamhet.

Inspektör i södra Stockholm

Blåljus har tidigare berört det beklämmande i att Sverige saknar polisforskning värd namnet; senast här.