Publicerat 2013-01-24 20:00

INLÄGGEN

NEDAN ÄR

INSÄNDARE

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

 

Forum

föll bort

Forum för insändare ramlade bort då moderniseringen av Blåljus hemsida genomfördes. Till vi löst den frågan är du välkommen att skicka ditt inlägg via e-post. Denna läses bara av ansvarige utgivaren så du kan vara trygg i förvissningen att din identitet är skyddad om du väljer att skriva under signatur.

 

 

"Övertro på

akademiserad

polisutbildning"

 

Jag har erfarenhet av universitets- högskole- och yrkesutbildning, och utbildar mig just nu till polis. Jag är övertygad om att polisyrket kan vara både oerhört komplext, och ibland tämligen enkelt. Det som förvånar mig är hur många som tror att en akademiserad utbildning skulle kunna innebära en så stor skillnad i hur den enskilda polismannen skulle kunna hantera de situationer han eller hon ställs inför, eller för den delen hur polisen som sådan skulle uppfattas efter att polisutbildningen fått examinationsrätt.

 

Resulterade i A- och B-lag

 

Min erfarenhet från ett annat område där man nyligen akademiserat en yrkesutbildning, officersutbildningen, tyder inte på en påtaglig förbättring, eller ens någon större förändring. Det man istället har lyckats åstadkomma är en kategorisering med ett A-lag och ett B-lag, och i det här fallet är det erfarenheten som fått stryka på foten.

 

Erfarna ställs åt sidan för akdemiker

 

Officerare med över tio års erfarenhet ställs åt sidan för nyutexaminerade fänrikar som saknar arbetslivserfarenhet, och det märkliga är att de officerare som ställs åt sidan är de som tydligen kunnat handleda och utbilda de nya fänrikarna.

 

Vad är det egentligen för kompetenser man efterfrågar? Vill man ha en bredare juridisk bas för att kunna hantera de verktyg som lagen erbjuder, eller vill man ha en mer reflekterande individ med forskarinriktning. Den senare kanske inte är den som är mest lämpad att kliva ut engagerad, effektiv och tillgänglig i radiobilen.

 

Kanske en vidareutbildning med tydligare struktur?

 

Blivande kollegor i yttre tjänst, är det verkligen den akademiskt reflekterande kompetensen som ni upplever som bristande hos nya polisaspiranter?

 

Det kanske snarare är så att man borde efterfråga en vidareutbildning med tydligare struktur inom polisen, med möjlighet att bredda den önskade kompetensbasen såväl på akademiska institutioner som genom den egna organisationen.

 

Rävungen

 

 

"Polisens arbete är vare sig unikt

eller extremt komplicerat"

 

"Du har helt rätt Bosse, vi är inte ense, men jag håller med dig om att poliser ska vara välutbildade. Som medborgare vill jag självklart att kompetensen ska vara hög och att rätt person är på rätt plats. Det kräver också att arbetsledarna, dvs. de yttre befälen, tar sitt ansvar och ställer krav på att personalen jobbar på ett säkert och taktiskt sätt. Min erfarenhet inom det området är mindre bra, men det är en annan historia.

 

En solklar nödvärnssituation

 

För att återgå till vår tidigare diskussion och ditt exempel på en extremt komplicerad situation, så håller jag fortfarande inte med dig. I min värld är strängteorin ett exempel på något som jag tycker är extremt komplicerat, så vi lägger helt olika värden i orden. Ett gisslantagande i ett köpcentrum är förvisso en extrem händelse, men i mina ögon inte särskilt komplicerad egentligen. Dessutom är det en situation som inträffar så sällan att de flesta poliser kan jobba ett helt yrkesliv utan att ställas inför något liknande. Det du beskriver är en solklar nödvärnssituation där polisen har tillgång till hela verktygslådan, pistol, batong och pepparspray. Där finns det inga tveksamheter. I det läget finns bara två prioriteringar, att oskadliggöra gärningsmannen och begränsa skadorna. Att börja skjuta i ett köpcentrum är kanske inte det mest lämpliga, men det måste prövas i varje enskilt ögonblick. Flickan är redan skadad och risken att fler kommer att skadas är överhängande. Poliserna måste agera snabbt och kraftfullt.

 

En polis måste kunna åsidosätta sina känslor

 

Du jämför gärna poliser med vårdpersonal och det innebär också att en polis liksom en läkare måste kunna åsidosätta sina känslor när det gäller. Det går inte att låta sig påverkas av att det är ett barn som blivit skadat, det får bli en senare sak att hantera. Jag håller med om att det är en knölig situation, men samtidigt är den inte på något sätt omöjlig att hantera. Ponera att gärningsmannen släpper kniven och flyr, då hamnar konstaplarna i ett helt annat läge. Nödvärn föreligger inte längre och risken att gm försvinner i folkmängden är överhängande. Då börjar det bli komplicerat. Men även i det läget finns inte obegränsat med alternativ. Antingen hänger man på gm, eller stannar kvar med målsägarna. I det här fallet var gm redan känd och kan förmodligen gripas vid ett senare tillfälle. En laga befogenhetsskjutning är inte heller aktuell. Att en polis skulle klara av att lösa alla situationer denne ställs inför är inte realistiskt, men att kunna hantera dem utan att få panik eller bli handlingsförlamad, det kravet ska man kunna ställa.

 

Förstärkning var inte att räkna med

 

Som aspirant åkte jag en natt på ett jobb tillsammans med en äldre kollega, han var över 60 år och inte i toppform om man säger så. En för polisen känd person hade fått en snedtändning på sprit och piller vilket ledde till att vi hamnade i en situation där gm först slog min kollega i ansiktet och sedan försökte ta hans batong. Det blev en dragkamp om batongen och jag slog gm på armarna, över ryggen och på benen utan att få någon som helst reaktion. Kollegan lyckades återta batongen och vi retirerade samtidigt som vi beordrade gm att lägga sig ner. Det här utspelade sig på landsbygden och någon förstärkning var inte att räkna med. Som aspirant där åkte man inte "ryggsäck" utan jobbade som ordinarie. Den här gången hade vi tur för det fanns en till patrull på orten som inte hunnit avsluta sitt pass och jag lyckades få iväg ett larm på radion. Under tiden backade vi medan gm följde efter oss, gjorde utfall med höga karatesparkar och skrek hotelser. Han var aggressiv, motiverad och kände ingen smärta. Jag var övertygad om att han skulle göra allt för att ha ihjäl mig om han fick tag på mig. Han var dock inte beväpnad vilket gjorde det lite mer besvärligt ur nödvärnssynpunkt.

 

”… skrek att jag skulle skjuta honom”

 

Till slut fanns det inte så mycket yta kvar att retirera på och gm gick emot mig och skrek att han skulle plocka mig. Jag drog mitt vapen, siktade på honom och beordrade honom att lägga sig ner. Hans reaktion var att slita sönder sin t-shirt och fortsätta gå mot mig samtidigt som han pekade på sitt bröst och skrek att jag skulle skjuta honom. Detta scenario hade vi inte kommit i kontakt med på självskyddslektionerna, då gjorde alltid gm som den blev tillsagd. Eftersom han började komma för nära avfyrade jag ett varningsskott i luften och riktade sedan åter pistolen mot honom, jag hade beslutat att skjuta verkanseld om han överträdde en imaginär gräns som jag satt upp. En gräns där jag fortfarande skulle hinna agera om jag missade eller om han inte skulle ge sig trots en träff. Han stannade upp när skottet gick av och samtidigt kom hans flickvän springande och slängde sig runt halsen på honom. Det var nog både hans och min räddning, för det var inte längre läge att skjuta. Strax efter att jag hade hölstrat såg jag blåljusen från den andra patrullen och kände att vi skulle klara oss.

 

Situationen styr

 

Som du förstår var det många tankar som passerade under de minuter som det här pågick och jag var ganska långt nere i konen för jag hörde knappt varningsskottet. Trots att jag var rätt oerfaren och stressad tycker jag inte att situationen var extremt komplicerad. Självklart hade efterspelet blivit ett annat om jag hade tvingats skjuta honom, men jag ansåg ändå att jag hade torrt på fötterna. Det var han eller jag. Med en annan kollega hade jag kanske känt mig tryggare och agerat på ett annat sätt, men det är ju alltid situationen som styr.

 

Stora krav även på tunneltågförare

 

Jag kan självklart ha fel, men jag får känslan av att du jobbat länge som polis Bosse, kanske hela ditt yrkesverksamma liv? Du skriver "Jag vill hävda att det finns få yrken – om något - som lägger ett så brett spektrum av ansvar och krav på handlingskraft på sina obefordrade medarbetare som polisens" vilket tyder på en begränsad bild av omvärlden och en direkt sågning av andra yrken där det också ställs stora krav på personalen. Jag har jobbat som ordningsvakt i tunnelbanan, som tunneltågförare och som trafikledare. Jobb som ställer stora krav på förmågan att snabbt kunna fatta de rätta besluten och där säkerheten har högsta prioritet. En ordningsvakt jobbar oftast i utsatta och publika miljöer och träffar mycket mer folk än vad en polis gör. Blir det bråk är oftast ordningsvakterna först på plats och de måste ibland agera snabbt. Ibland blir det fel, men det blir det för polisen också. Som polis i Stockholms city åkte jag oftast runt och förmansprövade alla gripanden som ordningsvakter och butikskontrollanter gjorde. Det var sällan vi initierade egna grip. Skillnaden mellan att vara ordningsvakt och att vara polis som jag ser det, är att ordningsvakten har mycket action och lite att skriva, medan det för polisen är tvärtom.

 

Polisens arbete är vare sig unikt eller extremt komplicerat. Att påstå det är att nedvärdera alla andra yrken och upphöja sig själv, jag tror det kallas hybris. Tyvärr har jag sett alldeles för mycket av den varan inom kåren. Jag skulle kunna rada upp exempel på exempel men finner inget direkt syfte med det. Jag vill inte förringa polisens arbete, jag vill bara poängtera att det finns andra yrken som ställer minst lika höga krav på sin personal."

 

Pernilla