Publicerat 2013-01-17 20:00

INLÄGGEN

NEDAN ÄR

INSÄNDARE

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

Forum

föll bort

 

De två författare som skrivit insändarna nedan har skrivit till oss tidigare och använde alltså redaktionens e-adress. Därför är det först nu Red har upptäckt att det här med Forum för insändare ramlade bort då moderniseringen av Blåljus hemsida genomfördes. Till vi löst den frågan är du välkommen att skicka ditt inlägg via e-post. Denna läses bara av ansvarige utgivaren så du kan vara trygg i förvissningen att din identitet är skyddad om du väljer att skriva under signatur.

 

SVAR:

I förra Blåljus ifrågasatte sign ”Pernilla” ett inlägg av ”Bosse” där han beskriver polisyrket som extremt komplicerat. Här fortsätter ”Bosse” att spinna på den tråden:

 

 

”Du har ingen att fråga,

måste bära all kunskap,

all handlingsförmåga med dig”

 

Det var trevligt att Pernilla ifrågasätter min insändare i Blåljus. Får man stå helt oemotsagd kan man ju misstänka att det man skrev saknar all betydelse.

 

Vi tycks mest oense du och jag, Pernilla, i frågan om polisyrket är extremt komplicerat.  När du skriver att det inte är det är du i gott sällskap med ett antal moderater som  värderar vårt yrke när de säger att man inte behöver högskoleutbildning för att släpa fyllon. Det är inte menat som en oförskämdhet mot dig, du är i gott sällskap. Även inom regeringen har man samma syn på polisen även om man där lindar in den lite snyggare.

 

Jag fäste mig verkligen vid redaktörens lilla inhopp med ett utmärkt citat ur kollegan Martin Marmgrens krönika. Kunde inte skrivit det bättre själv. Men jag vill gärna utveckla Martins framförda uppfattning – att man som polis ena stunden känner sig som en undersköterska på det stora sjukhuset för att i nästa ögonblick kallas att som kirurg genomföra en kritisk operation.

 

Jag tycker att vi också kan jämföras med ambulanssjuksköterskan som håller liv och död i sina händer och som under stress och besvärliga lägen måste hålla sig kall och göra det rätta. Men där stannar jämförelsen mellan henne och oss. Råd och instruktioner kan lämnas via radio eller annat av en akutläkare på mottagningen. Väl framme vid sjukhuset övertar andra det svåra och ambulanssjuksköterskan kan välförtjänt pusta ut.

 

För poliser finns det ingen som tar över det svåra. Om en typ av kris som vi har både erfarenhet av och vana vid plötsligt spårar ur är den likafullt vårt ansvar. Det går inte att lämna över till någon eller backa ur situationen. Vi måste ge allt för att lösa den.

 

Anta att en efterlyst ska gripas i ett centrum. Ett simpelt jobb som man varken behöver vara särskilt erfaren eller kunnig för att ro iland. Absolut inte akademiker. Den lyste får syn på oss i våra uniformer och i sitt narkotikarus sliter han åt sig en liten flicka som råkar skutta förbi och håller henne som en sköld framför sig. Han tycks hota henne med något stickvapen, kanske en kniv. Flickans pappa och mamma störtar förtvivlade fram för att rädda sin dotter. Mannen griper tag i förövarens arm och då sticker han. Mörkt blod färgar den lilla flickans tröja. Mamman skriker hjärtskärande och mannen ser ut att förbereda ett nytt angrepp för att rädda flickan.

 

Nu är du inte undersköterska längre, nu har du klivit in i kirurgrollen. I den här extremt komplicerade situationen måste du ha erfarenhet, stor kunskap på många områden och ett alldeles förbannat gott omdöme om inte det hela ska sluta med katastrof. Du har ingen att fråga, inga böcker att slå i – du måste bära all kunskap, allt omdöme och all handlingsförmåga med dig.

 

Jag vill hävda att det finns få yrken – om något - som lägger ett så brett spektrum av ansvar och krav på handlingskraft på sina obefordrade medarbetare som polisens. Förvisso rullar de flesta av våra arbetsdagar på utan att något extremt komplicerat drabbar oss. Men så en dag…

 

Jag menar att akademiska studier i än högre grad förbättrar vårt underlag för att fatta de svåraste besluten. Där får vi lära oss grundläggande värden som en källkritisk hållning, nödvändigheten att vidga våra vyer, öppenhet för möjligheten att vi kan ha fel och andra rätt och fördjupade kunskaper i ämnen som ger oss de bästa verktygen för att reda ut den extremt komplicerade verkligheten.

 

Dina exempel på missförhållandena inom dagens polisutbildning, Pernilla, stryker ju egentligen bara under mitt krav att den måste graderas upp till akademiska studier.

Får vi inte en akademisk polisexamen nu lär chansen inte återkomma i vår livstid. Skulle Alliansen och moderaterna åka ur regeringsställningen i nästa val är det svårt att tro att en ny regering ser det som högprioriterat att reformera polisutbildningen en gång till på kort tid. Chansen är förlorad för decennier tror eder

 

Bosse

 

 

 

”Högt i tak som i

en torpargrund”

 

Hej Blåljus!

 

Läser Martin Marmgrens krönika om IG i senaste Blåljus och får en del aha-upplevelser.

 

Jag undrar just hur det känns för den patrull som kommer in efter att med effektivt och metodiskt polisarbete räddat en människas liv bara för att uppleva att arbetsledningen bjuder på tårta i fikarummet för att fira dem som fixat flest blås under den gångna perioden?

 

Martin har helt rätt i att ingen hittills fixat, eller ens ansträngt sig för att fixa, ett system som mäter de kvalitativa framgångarna i IG-verksamheten. Det enda som syns idag och som någon bryr sig i är att patrullen tagit väldigt lång tid på sig att rädda ett liv. Det kan patrullen säkert här och där få obehag för från arbetsledningen. Ingen verkar fundera över att det kan ta tid att staga upp människor i kris och deras svåra situation för stunden.

 

Undras om politikerna och allmänheten känner till hur mycket tid poliser i Stockholms län spiller på pinnjakt? Höjdarna på Rikspolisstyrelsen fick massor av kritik för sin ensidiga och enfaldiga låsning vid att ordna mätbara resultat av polisverksamheten. Folk började se en koppling mellan den låsningen och att polisen inte kom när den behövdes. Då gick Rikspolisstyrelsen ut och lovade att dra ner på det här – pinnjakt är inte alls viktig bluffade man och den får då absolut inte gå ut över ingripandeverksamheten utlovade man med fingrarna i kors bakom ryggen.

 

Folk i Sverige har en gammal vana att lita på myndigheter och Rikspolisstyrelsen kunde slå sig till ro med att nu var det bara att köra på som vanligt igen. Pinnjakten fortsatte med samma kraft som tidigare.

 

Det är viktigt att minska rattfylleriet, inget snack om saken. Men i en situation då IG i Stockholms län går på knä och det är alltför svidande vanligt att vi inte har bilar att skicka när folk behöver oss  skulle man kanske kunna skjuta en del av blåsen lite på framtiden? Ingalunda. Och här är Rikspolisstyrelsen i ohelig allians med de lokala ledningarna. Ett säkert sätt att göra karriär i myndigheten är att se till att den enhet man leder presterar i topp på pinnjakten. Då förstår de högre upp att man är en framtidens ledare och bättre lön och position låter inte vänta på sig.

 

Ytterligare en aha-upplevelse kommer när Martin med all rätt utpekar arbetstidsavtalet som den stora boven i flykten från IG. När ATA Polis infördes var i alla fall jag helt övertygad om att den här fina karamellen kommer Rikspolisstyrelsen att suga på minst 10-15 år framöver om inte längre. Varför skulle de ens komma på tanken att ge tillbaka en så mycket som en tumnagel av det fantastiska avtal som en central facklig organisation med ringa omtanke om medlemmarna bjudit dem på?

Dåvarande länspolismästaren i Stockholms län konstaterade att hon genom ATA Polis fått 500 extra polisiära årsarbetskrafter på ett bräde. Hur skulle Rikspolisstyrelsen kunna stå till svars inför Beatrice Ask och övriga regeringen med att lämna tillbaka dem?! I synnerhet i ett läge då det är mycket offentligt gnissel kring utredningar och uppklarning?

 

Glöm det! Vi sitter med nuvarande ATA till pension och flykten från IG kommer snart att resultera i att folk tvångsas dit som sker till utredningarna.

 

Högt i tak var det också. Martin har förmånen att vara nästan som en offentlig person genom allt (bra) han skriver. Att ge sig på honom för att han är kritisk skulle vara alldeles för farligt. Ett ord till medierna om det bara och vi skulle få se ett stiligt drev mot arbetsgivaren. Men för en alldeles vanlig pa i ledet som jag själv är det en helt annan sak. Skulle jag sätta mitt namn under den här insändaren skulle jag mycket snart få klart för mig prislappen för den uppriktigheten. I den här myndigheten är det ungefär lika högt i tak som i en torpargrund.

 

Älskar ändå jobbet!