INLÄGGET

NEDAN ÄR

EN INSÄNDARE

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

"Nu vill Beatrice Ask dela ut pistol och handfängsel till akademiker"

I förra Blåljus (20/12) skrev sign ”Bosse” en insändare där han bl a hävdade att ”Polisjobbet är tidvis extremt komplicerat och gynnas absolut av den källkritik, breda utblick, förmåga att se frågor ur många olika vinklar och de fördjupade kunskaper på viktiga områden som följer av akademiska studier”.

Nu får han svar från sign ”Pernilla”:

”Överdrift att påstå

att polisjobbet skulle

vara så komplicerat”

”Nu vill Beatrice Ask dela ut pistol och handfängsel till akademiker” lyder rubriken på en insändare som signaturen Bosse författat. Jag kunde inte låta bli att reagera på några detaljer i det han skriver trots att jag slutade som polis för ganska exakt fyra år sedan.

Jag gick på PHS i Solna mellan åren 2002-2004 och den utbildning jag fick var långt ifrån fördjupad. Bara att kalla det för högskoleutbildning är att överdriva kraftigt eftersom de högskolepoäng jag fick med mig efter avslutad "akademisk" utbildning var 5 poäng i juridik och 5 poäng i kriminologi.

Resten av utbildningen genererade inga riktiga poäng och kvalitén på densamma var enligt min åsikt tämligen låg. Exemplen är många men jag kan nämna övningen i att lämna dödsbud som var på sammanlagt 90 minuter där undertecknad agerade statist och inte ens fick tillfälle att öva som "polis". En och en halv timme avsattes alltså för att träna på en av de svåraste uppgifter polisen har och alla fick inte ens möjligheten att göra det på skolan.

Många klarade inte av grundläggande fysiska krav men fick fortsätta sin utbildning ändå. Vissa visade sig direkt olämpliga och jag hade en ganska misogyn kille i min klass som inte hymlade med vad han tyckte. En tjej hade fuskat sig in på skolan och många skolkade från föreläsningar eftersom det inte var någon närvarokontroll.

Bosse skriver också att polisjobbet tidvis är extremt komplicerat. Att det kan vara komplicerat håller jag med om, men extremt? Nja, det beror nog helt på vad man läser in i det begreppet. Jag kan inte på rak hand komma på något som skulle hamna i den kategorin. Det finns alltid någon att bolla med, en kollega, ett yttre befäl, ett stationsbefäl, LKC-personal eller en åklagare. Lagstöden är inte outtömliga och en skolad och erfaren polis borde inte ha några problem med att bemästra de situationer denne ställs inför i sitt arbete.

Jag håller dock med Bosse om att man inte ska dela ut polisbrickor till kreti och pleti (vilket man redan gör i vissa fall), men att hävda att polisjobbet skulle vara så svårt och komplicerat tycker jag går till överdrift. Det är mest rutinärenden som i de flesta andra yrken, men poliser vill gärna hävda att deras jobb är så väldigt speciellt och utsatt. Varför vet jag inte.

Pernilla

BLÅLJUS KOMMENTAR: Tack, Pernilla för ditt inlägg. Trevligt att se dig i våra spalter igen efter ett ganska långt uppehåll! Signaturen ”Bosse” väljer givetvis själv om och hur han vill gå i svaromål i fråga om invändningarna mot hans insändare i förra Blåljus. Red vill här bara bidra med en annan kollegas funderingar kring yrkets komplexitet:

”Det är ett speciellt arbete vi har, vi poliser, med allt ifrån ren administration till ärenden som kräver kommunikation, juridik och i vissa fall våldsanvändning. Vi skall direkt kunna växla ifrån rutinmässiga jobb till kritiska larm, ifrån att stå på en blåskontroll till att hamna i en skottlossning. Och om vi begår ett fel så kan det i värsta fall kosta någon livet. Det är lite som att på ett sjukhus ena stunden jobba som undersköterska, och sen plötsligt kastas in för att utföra en hjärtoperation”.

Martin Marmgren, Västerortspolisen, blogg, utdrag ur krönika