Inlägget nedan är en insändare

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

Nej Tack till talstöd!

För en kort tid sedan var jag kommenderad till en s k flakinsats vid studentavslutningarna. För den oinitierade innebär det i korthet att man som polisman skall kolla lastbilarnas säkerhetsanordningar och under färd se till ordningen någorlunda upprätthålls.

Inför kommenderingen tilldelades vi en order på fyra sidor, ytterligare ett tvåsidigt dokument med rättsregler, en inplastad s k lathund med samma regler i korthet samt ett fjärde dokument på tre A4-sidor som kallades ”Talstöd” Detta s k Talstöd påstods vara: Huvudbudskap och talstöd vid intervjuer och vid frågor från allmänheten. Texten var författad av en person som myndigheten anställt med titeln kommunikationsstrateg.

Det är trist att behöva använda ett så utslitet uttryck som att jag kände mig kränkt. Jag har arbetat som polis i 39 år och tycker mig klara av att tala med både media och allmänhet utan hjälp.

Men bortsett från mig och mina känslor så är denna syndaflod av texter en tydlig symbol för något mycket mer betydelsefullt. Minns någon den utvecklade polisrollen som lanserades av Polisförbundet i mitten av 90-talet med Gunno Gunnmo i spetsen? Den handlade om att ge den vanliga polismannen på fältet större befogenheter och ansvar. Nu har pendeln slagit över i motsatsen.

Det har blivit alltmer tydligt att det vardagliga polisarbetet kommit att detaljstyras av texter författade av olika administrativa stabspersoner långt från ”verkstadsgolvet”. Också de mest banala besluten om tvångsmedel måste numera bollas uppåt i hierarkierna till någon förundersökningsledare. Det paradoxala är att vi aldrig haft så välutbildade poliser som nu, ofta med erfarenhet från tidigare yrken.

Sedan kan man ju fråga sig varför myndigheten anser sig behöva kommunikationsstrateger.

Titeln är visserligen flashig och gör att myndigheten verkar modern och med sin tid.

Men jag tror dock att man för lönemedlen för en kommunikationsstrateg skulle kunna få två  - eller nästan två, assistenter som skrev ut förhör eller två vaktmästare som såg till att våra skrivare fungerade.

Gunnar Thun

City pmd