Hyllad och hatad i Almedalen

Efter en intensiv vecka i Almedalen tillsammans med ett gäng helt fantastiska kollegor ifrån Polisförbundet så kommer här mitt lilla bidrag till reseberättelsen, som fokuserar på två seminarier med polisiär koppling som jag var ensam om att gå till.

”Förorten Brinner” började med en timmes intensiv teaterföreställning av Teater Fryshuset. där publiken fick följa med på en resa igenom förortens utanförskap ackompanjerad av låter av ”Kartellen”. Polisen hade ingen särskilt charmig biroll i berättelsen, men huvudtemat var socioekonomiskt och vreden främst riktad mot samhället i stort. Skådespelarinsatserna var för mitt otränade öga mycket starka, och föreställningen fick stående ovationer. 

I det följande panelsamtalet deltog närpolischef Jörgen Karlsson ifrån Kista, tillsammans med politiker, personal ifrån Fryshuset, samt några ungdomar med kopplingar till Fryshuset. Ungdomarna kom ifrån Malmö, och berättade om mycket negativa erfarenheter i möten med poliser. Jörgen undvek att hamna i försvarsställning eller att recensera ungdomarnas berättelser, utan försökte istället ödmjukt förklara hur han såg på närpolisarbete. I slutet av panelsamtalet då publikfrågorna släpptes in så attackerades Jörgens mycket milda påståenden att de berättelser om övervåld och misshandel som hade hörts inte var typiska, samt det ifrågasattes om inte poliser istället borde ersättas med fritidsledare eller dylikt.

Som Västerortspolis är inte den extremt poliskritiska inställningen som en del av deltagarna i seminariet hade ny för mig. Det är uppenbart att många bara upprepar berättelser som de har fått lära sig i ett sammanhang där polisen närmast ses som fienden, snarare än att ha haft egna negativa erfarenheter, och analysnivån är stundtals väldigt grund. Men det är också tydligt att flera har fått sin uppfattning ifrån synbart grova övergrepp som de själva har upplevt. Med tanke på det är jag övertygad om att Jörgens ödmjuka inställning är rätt sätt att börja en dialog på.

Det positiva med seminariet var att det fanns ett tydligt och gemensamt lösningsfokus mellan närpolisen och Fryshuset där båda betonade samma saker. Vi behöver mer samverkan. Vi behöver bygga mer förtroendefulla relationer emellan polisen och ledare inom civilsamhället. Medborgarna i lokalsamhällena, speciellt de marginaliserade förorterna, vill känna sina poliser. Det behövs både poliser som jobbar med lagföring (som Fenix) och närvarande närpoliser som jobbar med synlighet, relationer och direkt trygghet.

Seminariet var både en påminnelse om hur extremt lågt vårt förtroende är i vissa specifika grupper och en hoppfull blick framåt där samverkan och en närvarande, och förhoppningsvis fredad, närpolis, skall kunna bygga upp det låga förtroendet och återskapa den försvunna tryggheten.

Någon dag senare var jag på ett seminarium i en serie som fokuserade på det goda samtalet, och där dagens tema var dialogpolisen. Det var en helt annan grupp som lyssnade till en panel där bland annat Hans Örtendahl ifrån dialogpolisen deltog. Hans berättade hur de pratar med alla och alltid lyssnar på och försöker förstå sina motparter, som främst befinner sig inom politiska extremrörelser, för att kunna hitta lösningar inför exempelvis demonstrationer som är så smidiga som möjligt för både demonstranter, polis, medborgare och demokratin.

Speciellt då Hans förklarade att de behövde arbeta situationsanpassat och ta hänsyn till de konsekvenser ett eventuellt ingripande mot en demonstrant eller motdemonstrant som kanske gjort sig skyldig till förolämpning skulle få i ett större sammanhang, och att det krävdes fingertoppskänsla, så nickade i princip hela publiken med. Journalisten i panelen fick inte samma stöd då hon pratade om plikten att rapportera om skeenden oavsett vilka konsekvenser det leder till.

Lätt skämtsamt skulle man kunna säga att polisen framstod som de mjuka, lyssnande och hänsynstagande, medan journalisterna som lite fyrkantigare och mindre empatiska.

Så är det att vara polis. Man älskas ibland, och hatas ibland. Man kan även tryckas ned ifrån håll där man hade förväntat sig hjälp och få stöd ifrån personer man aldrig trott skulle backa upp en. Den stora frågan för Polisförbundet under Almedalsveckan har ju varit lönefrågan. Vi har alla på olika sätt tryckt på och försökt få allt ifrån vanliga människor till topp-politiker att ta ställning för vårt krav på 25000 från start. En del, som jag, har fokuserat på direkta samtal med beslutsfattare, andra på att opinionsbilda bland allmänheten och skapa ökad medvetenhet kring vår sak.

Vår högste chef, justitieministern, har som bekant förhållit sig helt kallsinnig till vårt krav. Inte heller rikspolischefen var beredd att ställa sig bakom det. Däremot var det gäng med killar ifrån unga KRIS som kom förbi vårt tält för att prata tydliga med att de tyckte att vi poliser förtjänade betydligt bättre betalt, och att det stöttade oss helhjärtat i vår fackliga kamp.

Det manar till reflektion...

Martin Marmgren