Publicerat 2012-10-18 19:00

RPS har inspekterat diciplinärenden och funnit stora skillnader.

Inspektionsrapporten har kommit fram till att det finns en del skillnader i olika avseenden mellan olika myndigheters organisation föreskrifter, uppföljning, återkoppling och möjligen även  toleransnivåer för när ett ärende skall skickas till PAN.

Dessutom ser tjänsteföreskrifterna olika ut. I Stockholm är det ju CU, som hanterar diciplinärenden. Den tjänsteföreskrift (Tjf 2010:17, 403-D) som reglerar verksamheten i Stockholms län framhålls av rapporten som ett föredöme för övriga myndigheter. I andra distrikt kan det vara rättsenheten, juridisk enhet eller t ex länspolismästarens stab som sköter diciplinärenden, ofta i samverkan med IU. I vissa myndigheter är enheterna bemannade främst med jurister, i andra med poliskommissarier.

Någon myndighet har en reglerad insyn av polisfacket, med möjlighet att framföra synpunkter på diciplinärenden om de inte berör myndighetens verksamhetsskydd. Andra myndigheter har inte reglerat om polisfacket skall involveras. Någon myndighet underrättar huvudskyddsombudet, som sedan kan underrätta den fackliga organisationen om ett ärende skickas till PAN...

I någon myndighet, är det en regel att vid tre klagomål mot en viss polisman under ett år underrättas vederbörandes chef. Det varierar även stort hur återkopplingen till verksamheten görs, en del myndigheter använder det reguljära värdegrundsarbete till detta, medan andra även gör riktade informationsinsatser, förutom återkoppling till chefer i enskilda fall. Någon myndighet har även inrättat ett etiskt råd.

I vilken mån den klagande får återkoppling eller förklaringar varierar även det mycket stort mellan de undersökta myndigheterna. I något fall verkar det snarast vara undantag, medan det finns upparbetade rutiner för detta i andra myndigheter.Totalt sett, kan konstateras att det både statistiskt och rent organisatoriskt är ganska stora skillnader på hur dessa känsliga ärenden hanteras på olika håll i vårt lands polismyndigheter.

Granskningsgruppen noterar detta och föreslår att det skall bli mer lika på ett antal viktiga punkter.

Bland annat skriver gruppen om återkoppling till anmälare:

"Om inte anmälaren får någon annan återkoppling
än åklagarens beslut, är frågorna fortfarande obesvarade,
förklaringarna uteblir och känslan av att vara
felaktigt behandlad och kränkt kvarstår eller till och
med förstärks.
Granskningsgruppen anser att polismyndigheterna
i de fall det är möjligt och lämpligt ska ta kontakt med
anmälaren och försöka ge uteblivna svar och förklaringar
och beskriva hur handläggningen vid myndigheten
går till samt i förekommande fall informera om att
klagomålet föranlett ett disciplinärt förfarande."

RPS bör ta fram riktlinjer för hur återkoppling
närmare ska gå till så att samma rutiner tillämpas i
hela landet.

Slutorden i rapporten förtjänar att återges:

Hur polismyndigheterna handlägger frågor om
disciplinansvar eller frågor som rör klagomål på hur
verksamheten sköts och enskilda medarbetare uppträder,
är viktigt ur flera synpunkter. Det är en rättssäkerhetsfråga
både för den anställde och den klagande och
det påverkar allmänhetens förtroende för polisen.

Det måste finnas en nationell samsyn och nationella
riktlinjer för handläggningen. Var en medarbetare är
anställd eller placerad får inte vara avgörande för vilka
arbetsrättsliga åtgärder som kan komma att vidtas.
Det får inte heller vara slumpen eller tillfälligheter
som avgör hur ett ärende kommer att handläggas eller
vilken återkoppling som ges till klaganden.

Mina reflektioner är, att även om Stockholms tjänsteföreskrift är klar beträffande anmälningsrutiner och olika beslutsrutiner, saknar jag i den både informationskanal till polisfacket, samt en tydlig skrivning om återkoppling till anmälare och verksamheten. Nu vet jag att de som är utsatta för diciplinär utredning ändå ofta får höra av sina utredare att de lämpligen bör söka fackligt stöd, men det hade inte skadat att ha det på pränt. Även när det gäller att genom etikarbete minska risken för olämpliga beteenden är polisfacket en naturlig samarbetspartner.

Det är hur som helst ytterst välkommet att rapporten föreslår utbildning och möjlighet för de som handlägger dessa ärenden i olika delar av Sverige att träffas, och förhoppningsvis ensa både skrivna och oskrivna rutiner. 

"Var en medarbetare är anställd eller placerad får inte vara avgörande för vilka arbetsrättsliga åtgärder som kan komma att vidtas"

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Tommy Hansson

Granskningsrapporten kan läsas här