Publicerat 2013-07-03 09:00

Hur mäter man egentligen ett arbete med människor?

Liksom många andra poliser har jag reagerat starkt på hur högsta ledningen inom polisen resonerat kring mätning av polisverksamhet.

 

Det har framkommit att fenomenet ”pinnjakt” inte längre ska vara ett begrepp inom Svensk Polis men jag är skeptisk. På möten, som jag i egenskap av vice huvudskyddsombud har att delta i, redovisas fortfarande röda och gröna mål. Det innebär i klartext en redovisning av endast hårdvara som t.ex. antal rattfyllerister, antal ordningsbotar, hastighetsöverträdelser med mera.

Pinnjakten kvarstår i allra högsta grad och det anser jag är ett problem.

 

Allt sedan jag blev klar med polisutbildningen 2004 har sättet att mäta verksamheten, enligt mig, varit snedvriden och kontraproduktiv. I synnerhet om det ställs i proportion till trygghet, rättssäkerhet och vad som ökar förtroendet hos allmänheten för Polisen.

 

Ledig tid mellan utryckningsuppdrag spenderas allt som oftast med trafikkontroller. En ordningsbot är ett steg upp i karriären, oavsett vad ordningsboten egentligen står för. Det innebär att om jag bötfäller en Stockholmsturist som missförstått våra lokala trafikföreskrifter, är det en enkel väg till att få en klapp på axeln från chefer. Användning av verktyget rapporteftergift är inte längre ett alternativ, inte om du vill samla ihop stjärnor i kanten.

Jag tror ändå att poliser vill göra ett gott arbete men med den här mätmetoden blir det svårt för poliser att inte se i bara svart och vitt.

 

Alla människor kan fela och göra misstag, precis som du och jag.

 

För att belysa problematiken tänkte jag redovisa ett riktigt ärende som två kollegor till mig hade.

 

I oktober 2008 blev de beordrade till en adress i Södertälje. En kvinna hade misshandlats av en man. När de kom fram till platsen fick de syn på kvinnan som var påtagligt påverkad av händelsen.

 

Det tog ett bra tag att få henne att lugna ner sig och berätta vad det var som hade hänt. Till slut lyckades de få en förtrolig kontakt och hon började öppna sig. Den här kvinnan, som jag kommer att kalla ”Marie”, har jag intervjuat och hon har med egna ord fått återberätta händelsen.

 

Marie var en helt vanlig tjej med höga ambitioner och arbetsmoral. Hon arbetade i en chefsbefattning för ett känt företag. Det började med att hennes umgänge med barnen minskade med anledning av den höga arbetsbelastningen. Hon hade delad vårdnad av barnen men kunde helt enkelt inte kombinera sitt arbetsliv med att vara ensamstående mamma.

 

Istället för att sjukskriva sig började Marie att dricka mycket. Det blev ett sätt att orka med vardagens krav, ett sätt att fly undan verkligheten. Till slut brast Maries tillvaro när hon träffade en annan man, ”Björn”. Hon sa upp sig och följde Björn till en mindre ort där han arbetade som kock på en restaurang. Som av en händelse saknades servitriser på restaurangen. Marie började arbeta med serveringen och alkoholmissbruket nådde allvarliga proportioner.

 

Vid ett tillfälle stod Marie och lade fram bestick på borden då hon började se trekanter överallt. Hon blev livrädd och skrek på hjälp. Björn skrattade högt och brydde sig inte om henne. Marie började förstå att Björn inte var ”frisk i huvudet”, han hade drogat henne med amfetamin utan att hon vetat om det. Björn hade förutom alkoholproblem även ett narkotikamissbruk. Han blev alltmer aggressiv och manipulerade Marie att hon till slut inte kände att hon hade något värde. Han tog full kontroll över hennes liv.

 

Ett exempel var sättet han hanterade hennes matvanor. Hon var tvungen att äta på hans bestämda tider och han bestämde även vad som skulle ätas. Fixeringen av mat gjorde att Marie tappade all aptit och minskade kraftigt i vikt.

 

Under mer än ett års tid misshandlade Björn Marie i snitt varannan dag. Bland annat tog han hennes huvud och slog mot väggar och skohyllor. Knytnävslag och sparkar blev till vardag för Marie, även tillmälen, spott och hot.

 

Från anmälan citerar jag ”Under dagen för anmälan hade Björn slagit Marie i ansiktet med ett knytnävslag över höger kind”. ”Han hade sedan sparkat henne över vänstra kinden och spottat på henne”. ”Efter att han slagit sönder hennes mobiltelefon tog han en så kallad slaktarklubba och slog Marie över vänstra låret”. ”Denna använde han även senare under kvällen för att slå Marie med två slag i bakhuvudet”.

 

Marie var övertygad om att när hon hade ringt polisen så skulle Björn slå ihjäl henne. Hon mindes hur det blixtrade i ögonen då hon fick slagen i huvudet.

 

I lite mer än fem timmar dokumenterade patrullen skador, det hölls ett innehållsrikt målsägandeförhör och allt övrigt dokumenterades efter konstens alla regler. För Maries del blev det sjukhusvistelse medan mannen greps och senare anhölls. I intervjun frågade jag Marie om vilka konsekvenserna hade blivit om polispatrullen inte lagt ner så mycket engagemang och tid i första akuta skedet. Marie svarade

 

"Jag tror inte att jag hade ställt upp på de intima fotografierna över mina skador. Men en sak är säker, att hade jag inte fått den kontakten som jag fick med poliserna så hade jag aldrig dykt upp på förhöret. Jag hade definitivt inte kommit till rättegången för då hade jag nog varit rädd att inte få skydd och att inte bli trodd på”.

 

Var tiden som polispatrullen lade ner på ärendet värt det? Björn fick sitt straff och Marie fick sitt skadestånd. Det blev en vändning i hennes liv och hon har numera ett nytt heltidsarbete. Hur mycket har inte samhället sparat på de fem timmar i arbete och extra engagemang?

Det genererade inte i en endaste pinne att redovisa för deras chef, möjligen blev det en lättnad för någon på kriminalavdelningen som kunde slutredovisa en förundersökning utan att behöva lägga utredningen i högen för balanser.

 

Vilken respons fick poliserna av sitt yttre befäl?

De fick höra att de inte skulle engagera sig så mycket utan fokusera mer på att vara mer effektiv med anmälan. De fick också höra att tiden för avrapportering genererade i alldeles för mycket övertid.

 

Detta ärende är inte unikt på något sätt och inte heller på vilket sätt patrullen blev bemötta av sitt befäl. Om budskapet från RPS är att antalet pinnar är det viktigaste är det inte konstigt att befälen tar det till sig.

 

För de poliser som har ett engagemang, kommer förr eller senare att hamna i konflikt mellan pinnjakten och viljan att göra mer, att faktiskt göra skillnad för medmänniskor som råkat illa ut. Jag tror att alla som sökte till polisen hade/har ambitionen att vilja göra positiva förändringar i samhället, lagbrott ska inte löna sig och att vanligt folk ska känna sig trygga på gator och torg. Att med lust och glädje arbeta med människor kanske låter som en klyscha men när jag sa det vid min djupintervju menade åtminstone JAG det.

 

Det måste ske en förändring i sättet att mäta polisverksamhet. Det måste vara bra att få tag på till exempelvis en hastighetsöverträdare och minst lika bra ska det vara att ge en extra minut till någon som meddelas ett dödsbud eller att ge stöd och professionell hjälp åt en kvinna som just blivit våldtagen.

 

Det är inte fel att ha krav på svensk polis men kan vi inte lyckas hitta en metod att mäta all polisverksamhet, så går det inte att mäta polisverksamhet.

Du får helt enkelt ursäkta mig Rikspolischef Bengt Svenson. Är det verkligen det här som du vill uppnå med din jakt på att visa goda resultat av verksamheten? Om så är fallet bör du ändra vad som är värdesatt vid rekryteringsprocessen. Sök då personal med andra värderingar och engagemang.

En konsekvens med detta sätt att mäta polisverksamhet blir att många poliser aldrig kommer att få nytta av sitt engagemang, för det kvävs nästan omgående till följd av arbetets inriktning av att mäta pinnar. Detta kan även vara ett av skälen till varför så många poliser slutar på ingripandeverksamheten.

Detaljstyr inte verksamheten utan släpp loss den inre kreativitet som finns hos varje polis och våga lita på dina anställda. Min bestämda uppfattning är att du då kommer att få personal som mår bättre och som gör ett bättre arbete.

 

 

Enligt mig skadar pinnjakten polisens anseende och kommer på sikt att minska vårt förtroende hos allmänheten.

 

Jag vill fortsätta att vara engagerad, positiv, människa och polis.

 

Jag har börjat jobba heltid med fackliga frågor där jag kommer att fortsätta arbeta med att få till stånd en förändring av vårt sätt att mäta polisverksamhet. Det ska återigen uppskattas att vara en engagerad polis som vill göra det där extra.

 

 

Therése Johansson

Ledamot Polisförbundet Stockholms län