Hanne om brända bilar och jobb

Bo Lindquists ”Bränn en bil – få ett jobb” har fått DNs Hanne Kjöller att skriva en ledare i ämnet.

Det handlar om ungdomsgårdar som tagits i besittning av kriminella 25-åringar så att tonårsbarnen knappt vågar sig dit, skriver Hanne. Om unga som misshandlas och flickor som stämplas som horor. Fritidsledare rekryteras utifrån ett lokalt statustänkande. Och nej, det är inte invandrartjejen som kämpat och kämpat och till sist kommit in på juristlinjen som har status. Det är unga killar, inte sällan med kriminella erfarenheter. Med sig på nya jobbet har de pennalismens principer.

Det är förstås illa att det förekommer haschrökning, spritdrickande och misshandel vid offentligt driven verksamhet. Än värre om anställda tittar bort eller kanske till och med själva deltar, konstaterar Hanne.

Hon konstaterar att det är fullt rimligt att unga som hamnat snett får en andra chans. Men inte hur många som helst, inte i vilken verksamhet som helst och inte om de fortsätter att missköta sig.

Det är lätt att hålla med Hanne. Problematiken har ett samband med det som ambulansförbundets ordförande Henrik Johansson beskriver i Dagens Medicin. När ambulanser skall åka till ”hetzoner” för att rädda liv eller undsätta skadade eller sjuka, blir de allt oftare utsatta för attacker. Det handlar om allt från skjutningar till folk med machete och folk som slår sönder ambulanser eller försöker att ge sig på ambulanspersonal.

Han förklarar att förbundet i första hand vill att larmcentral och ambulanser ska ha tillgång till de uppgifter som polisen har om personer som kan misstänkas vara våldsamma eller har vapen.

Henrik berättar om kollegor som blivit så våldsutsatta att de slutat inom yrket. Det förekommer även att skadade människor inte kommer under vård när ambulanser inte kan åka fram.

Därför kräver Henrik för sina kollegors räkning att ambulanspersonal skulle få skyddsutrustning för att kunna utföra sitt räddande arbete på ett tryggt sätt. Han vill inte att de skall bli utrustade som kravallpoliser. I stället finns förebilden hos det militära och rödakorsenheter i krigszoner. Akutsjukvårdare som är förberedda att åka in i en hetzon. De har kravallhjälm, skottsäker väst, benskydd och hölsterförpackning. De har en utrustning som är anpassad för att kunna jobba i en sådan miljö. De har naturligtvis också gasmask, säger Henrik till Dagens Medicin.

Blåljus konstaterar, att liknande problematik förekommer även för Polisen. Inte heller vi har militär skyddsutrustning. Det förekommer regelbundet att poliser som skall ingripa blir attackerade fysiskt exempelvis med stenkastning och hotade i vissa områden. Enligt uppgift från ett huvudskyddsombud, som läser tillbudsanmälningarna är det oacceptabelt vanligt förekommande och betraktas närmast som ett normaltillstånd. Det går inte att åka in vid i vissa områden med bara en polisbil vid vissa tillfällen och poliserna kan inte lämna sina polisbilar i dessa områden obevakade. Det finns även en ovilja bland allt fler poliser, på grund av utsattheten för hot och våld, att tjänstgöra i vissa områden.

Frågan är hur vi då skall kunna etablera en förtroendefull och kommunikationsinriktad relation till medborgarna i området. Hur skall relationen kunna bygga på respekt för Polisen om poliserna allt oftare tvingas retirera?

Tommy Hansson