Gatsten - oelegant opinionsbildning?

-Vem skall få avgöra vilken missgynnad grupp som har rätt att kasta första stenen?

Erik Helmerson skriver i sin ledare om tyckare på Aftonbladets kultursida och Arbetarbladets ledarsida, vilka mer eller mindre försvarar våldsamheterna. Eller som Arbetarbladet uttryckte det när man kritiserade medelklassens avståndstagande från kravallandet: ”sönderslagna ting och bilar i brand (...) är inte den mest eleganta formen av opinionsbildning, men det är lik förbannat opinionsbildning”. Fram träder en snusförnuftig medelklass som framhärdar i en gammalmodig skepsis mot molotowcoctails...

Helmerson påpekar att om man drar den revolutionsromantiska föreställningen att vissa åsikter är så viktiga, vissa svenskar så marginaliserade, att blott stenen och lågan återstår till sin spets. Då blir problemet att det går att tänka sig ett obegränsat antal situationer där en grupp anser sig missgynnad, bortglömd och inte lyssnad på av samhället.

"Ta till exempel arbetslösa ungdomar i glesbygd som tycker att Sverige tar emot för många invandrare. Ta arga män som känner sig undanträngda av feminism och genusteori. Ta människor som är rädda för ”islamisering” och som blir rasande av terrordåd som det i Woolwich, London. Ta högerextrema och/eller kristna som tycker att kampen för homosexuellas rättigheter, och därigenom mot ”familjen”, gått alldeles för långt.

Har dessa grupper rätt att kasta sten? Bränna bilar? Anfalla brandmän? Och om de gör det, går även det att sortera in under begreppet oelegant opinionsbildning? Vem ska få avgöra vilken missgynnad grupp som har rätt att kasta den första stenen?"

Helmerson påpekar att även grupper som de ovanstående har ansett sig har rätt att ta till våld. Men att vi år 2013 borde ha insett att den självklara principen att det enda legitima sättet att förändra samhället är med argument. Den demorktatiska principen vars främsta fundament är att den med störst stenar inte ska kunna tvinga sin vilja igenom.

Hanne Kjöller på samma tidning har tidigare kritiserat hur olika opinionsbildare utnyttjat Husbyhändelserna för sina egna politiska syften. Helmersons ledare kan läsas här.