Fyra punkter för bättre polis

Polisen är inte ensam om sina problem å yrkets vägnar. Även om det inte finns så många andra yrken där den anställde blir kallad "hora" eller får stenar kastade mot sig. Men yrkets status är avgörande för rekrytering och för att behålla de som redan är erfarna poliser...

När Alliansen ersattes av de Röd-Grönas ministär, var båda blocken initialt eniga om

1 att det fanns tillräckligt många poliser och

2 att polisen inte behövde mer pengar för att göra den största polisreformen sedan förstatligandet 1965.

Det var två år sedan. Men nu skyller man i stället polisens misslyckanden på varandra. Mitt i denna politiska pajkastning står – som alltid – Sveriges samlade poliskår. Vi var många som med bävan blev vittnen till alla nya förslag som vällde in i polisdebatten. Redan då visste vi att svängningarna i polispolitiken riskerade att ta kraften från polisernas och polischefernas viktiga grund­uppdrag: att förebygga, bekämpa och utreda brott och ge medborgarna trygghet och tillit till samhället. 

Nu krävs det fyra åtgärder för att komma tillrätta med polisens brottsbekämpning och för att få polisens utredningsresultat att förbättras:

1. Stärk polisyrkets attraktivitet och status. Ska vi lyckas att rekrytera och behålla landets största begåv­ningar till det viktiga polisyrket måste både polis­yrkets status och attraktivitet höjas. Polisens löner måste höjas för att verksamheten ska bli bättre. Vi vet också att polisbristen och de om­fattande administrativa kraven på poliserna gör att arbets­belastningen är extremt hög. Arbetssituationen måste göras hållbar genom att både se till att fler blir poliser och genom att avlasta de poliser som redan finns, till exempel genom att fler yrkeskategorier bidrar, såsom civilanställda, arrestvakter, fältassistenter och socialsekreterare.

2. Ge poliserna autonomi och låt dem vara proffs. ­Allt tyder på att länder som ger poliserna större autonomi över sina beslut genom delegation och möjlighet att planera sin verksamhet ofta presterar bättre. Ändå väljer politiker i många länder, bland annat Sverige, att gå i motsatt riktning: skärpta föreskrifter och regleringar, fler och mer omfattande kontroll över den enskilde polismannen, inspektioner och detaljstyrning. ­Framgångsrika polisväsenden kombinerar ofta professionell autonomi med en samarbetskultur i verksamheten. I system brottsligheten bekämpas tycks poliserna ha ett större inflytande över hur de lägger upp arbetet och insatser. Att som politiker ge poliserna de bästa förutsättningarna är att ta några steg bort från detaljingripanden, pinnjakt och kontroll.

3. Ge polisen lugn, arbetsro och långsiktiga förutsättningar. Låt Sveriges poliser, polischefer  få ägna sig åt ordningshållning och utredande. Låt oss få lugn och ro från snabba och inte alltid helt genom­tänkta reformer som ödslar enorm kraft och energi från kärnuppdraget. Precis som Sveriges poli­tiska partier lyckas samla sig kring pensioner, migration och försvaret, måste de ledande par­tierna ge oss i polisen arbetsro genom långsiktiga och blocköverskridande överenskommelser om rättspolitiken.

4. Stärk likvärdigheten. Ge alla polisområden rimliga förutsättningar att möta sina medborgares behov. För att det ska vara möjligt krävs en ny finansiering som bättre möter upp de faktiska kostnaderna i polisväsendet. Det krävs också en bättre integration, minskade sociala klyftor och en minskad segregation.

Någon tycker kanske att texten känns igen. Så kan det vara. Polisförbundet och Lärarförbundet är kamrater i TCO. Texten ovan är insprerad från ett inlägg om lärarnas förutsättningar att ge Sveriges elever en bättre start på livet. Den utmärkta debattartikeln kan läsas här. 

Men när jag läste deras problembeskrivning, märkte jag att även om problemen till en del är olika och uppgifterna klart åtskilda, finns det mycket i lösningarna som är gemensamma. Så jag tog mig friheten att modifiera texten, som då blev som ovan. Det tycks behövas mindre flum, mer realitetsanpassning och krismedvetande både på skolområdet och hos oss inom polisen.

Tänk om politikerna hade insett det innan polisreformen, men kanske är det inte för sent än. Eller måste polisen hamna långt ned på internationella listor på samma sätt som skolan innan krisinsikten infinner sig? Det skulle i så fall kunna bli en väldigt lång väg tillbaka. Och kosta mycket mänskligt lidande. Frågan är om samhället har råd med det...

Tommy Hansson