Publicerat 2013-10-08 12:50

Flickan, Skulden och Advokaten

Martin Marmgren har som Blåljus tidigare berättat tagit debatten om den frikännande domen efter gruppvåldtäkten i Tensta i vintras. Han har fått ta emot en hel del kritik, då han tagit ställning för brottsoffret. Nu ger Martin svar på tal!

Efter den friande domen i målet om gruppvåldtäkten i Tensta, så skrev jag ett blogginlägg om ärendet. Efter inlägget så blev jag bland annat kritiserad för att jag pratade om en ”våldtäkt” trots att de misstänkta hade blivit friade. Juridikprofessor Mårten Schultz citerade rasistiska kommentarer och hävdade att mitt bloggande utgjorde ett problem för rättsstaten. Då jag bland annat svarade att domstolen inte fastslår att inget brott har begåtts, samt att ett frikännande inte innebär att det är bevisat att man är oskyldig, utan att det ej är bevisat att man är skyldig så skrev advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg på Twitter: ”Om en polis saknar den mest grundläggande kunskapen om oskuldspresumtionen inger det stark oro @martinmarmgren. Det hjälper inte med empati.” I SVT Debatt blev jag anklagad av advokat Leif Silbersky för att vara ”oseriös” och se till att vi hamnar i ett ”moras”. Det finns uppenbarligen ett behov av att diskutera ”oskuldspresumtionen”, samt hur den hanteras i våldtäktsmål.

 

Att bli våldtagen är bland det mest kränkande en människa kan vara med om. Få ifrågasätter behovet av att samhället gör sitt bästa för att lagföra gärningsmannen och på så sätt både ge offret upprättelse och förhindra fler brott. Det kräver dock att den våldtagna anmäler, och genomlider både en polisutredning och en rättsprocess. Om inga offer orkar eller vågar anmäla så blir de flesta sexualbrott förutom rena överfallsvåldtäkter i praktiken i princip avkriminaliserade.

 

Våldtäkter är ofta svåra att bevisa. Ord står mot ord. I en rättsstat ses det självklart som mycket allvarligare att fälla en oskyldig än att fria en skyldig. Därför går det inte att komma ifrån att mängder med våldtäkter som de facto sker inte går att bevisa ”bortom rimligt tvivel” och på så sätt få att leda till en fällande dom. Med bra utredningar, en progressiv lagstifning, och en rimlig rättspraxis så kommer dock många av övergreppen gå att lagföra, och det hjälper både de aktuella brottsoffren och samhället i stort genom att det verkar avskräckande och normbildande.

 

Vad gäller de fall som går till rättegång, så har domstolarna, liksom för alla andra mål, att pröva om åtalet är styrkt, det vill säga om det kan ställas bortom rimligt tvivel att de tilltalade är skyldiga. Kan det inte det, så skall de frias. En friande dom innebär alltså normalt inte att vi faktiskt vet om den tilltalade har begått brottet eller ej. En oskyldig tilltalad kan dessvärre inte räkna med att bli rentvådd genom den rättsliga prövningen. Det går tyvärr inte heller att undvika att en del brottsoffer, som själva vet att de har blivit våldtagna, tvingas finna sig i att den som utfört brottet mot dem frias.

 

Den som är friad i domstol skall enligt ”oskuldspresumtionen” och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna betraktas som oskyldig, detta oavsett om personen faktiskt har begått brottet eller ej. Det är en viktig princip som finns till för att skydda en enskild person ifrån övergrepp av staten, ett maktförhållande som alltid är ojämt till statens fördel. Ett ogillat åtal får alltså inte ha någon juridisk konsekvens för en medborgare. Europakonventionen (och andra MR-konventioner) reglerar dock förhållandet emellan en medborgare och staten, och inte emellan olika medborgare (som exempelvis Brottsbalken gör). Offrets åsikt- eller yttrandefrihet inskränks naturligtvis inte på något sätt av ”oskuldspresumtionen”, och hon har fortfarande rätt att både tänka och säga att hon har blivit våldtagen. Det gäller så klart även andra, så länge man inte yttrar sig för statens räkning. Även statstjänstemän har dock som privatpersoner ansenlig yttrandefrihet.

 

Det finns en stark tendens hos speciellt advokater att hävda att ”oskuldspresumtionen” innebär att vi alla måste låtsas att det faktum att en misstänkt person har friats vid en rättegång innebär att det är bevisat att denne är oskyldig, eller till och med att inget brott har begåtts. Så är det alltså inte, men grundtanken med att ändå låtsas är god, nämligen att undvika stigmatisering av personer som åtalas och frias. Återigen handlar det om förhållandet emellan den mäktiga staten och den svaga enskilda medborgaren. Den nödlögnen är dock bara oproblematisk när det gäller mål utan målsägare. Vid exempelvis våldtäktsmål är den förödande. Den innebär då att i de fall där offret faktiskt har våldtagits men gärningsmannens skuld inte har gått att bevisa, så skall vi låtsas som att vi vet att ingen våldtäkt har skett. Det blir en enorm dubbelbestraffning av en redan utsatt person, som ofta också ifrågasätts, kränks och stigmatiseras av omgivningen genom att det exempelvis påstås att hon ljuger, gjorde det för pengar, säkert egentligen ville, med mera. Att då hävda att den friande domen skulle vara ett bevis på att inget brott har begåtts är alltå inte bara ett faktafel, utan oansvarigt och kränkande.

 

I de fall då en person faktiskt falsk anmäler någon för en våldtäkt, och det går att bevisa, så kommer hon att fällas för falsk tillvitelse. I alla andra fall där ett våldtäktsåtal ogillas så får vi finna oss i att domen faktiskt inte fastställer om brottet har begåtts eller ej (även om domskälen ibland kan ge en fingervisning). De misstänkta är i juridisk mening att anse som oskyldiga, men att använda ”oskuldspresumtionen” för att hävda att vi vet att inget brott har begåtts är att använda ett verktyg som är till för att skydda en svag part mot övergrepp till att begå ett lika grovt övergrepp mot en ofta ännu mer utsatt part. Dessutom innebär det att vi skickar en tydlig signal till de offer som orkar och vågar ta sig igenom hela rättsprocessen. Och den signalen är ”Det hade varit bättre att inte anmäla överhuvud taget”. Det drabbar i förlängningen hela samhället.

 

Vad gäller den 15-åriga flickan så blev hon under utredningens gång upprepade gånger anklagad för att ljuga om att det hade skett en våldtäkt eftersom hon ju var på festen frivilligt. Det påstods till och med att hon skulle ha anmält för att få pengar, vilket så klart är rent nonsens. Det Ramberg, Silbersky, Schultz med flera gör då de hävdar att vi skall låtsas som att domstolen har fastställt att ingen våldtäkt har skett (fast de vet att domstolen aldrig har svarat på den frågan) är tyvärr att ge alla dem som hatade, som till och med hotade 15-åringen med stryk, rätt angående vad som hände och inte hände i den där lägenheten. De sa ju hela tiden att hon ljög, att hon var med på det, och nu säger dessa advokater och jurister att domstolen har bevisat att det var så! Det gör det viktigare för oss som står upp för brottsoffren att vara tydliga med att det faktiskt inte är sant att domstolen har fastslagit att ingen våldtäkt har skett.

 

Anne Ramberg skrev till mig att empati inte hjälper. Jag hävdar tvärtom att empati är helt nödvändigt inom rättssystemet. Det gäller inte bara poliser och åklagare, utan även advokater. Just empati borde vara det som får oss att reflektera över det faktum att den linje som Ramberg med fler driver tyvärr stärker den dubbelbestraffning och stigmatisering som våldtäktsoffer dessvärre alltid utsätts för i samband med friande domar, och som vi istället borde göra vårt yttersta för att motarbeta.

Martin Marmgren

Blåljus kommentar: Med vissa advokaters sätt att resonera, kan det möjligen ifrågasättas om det verkligen var så, att Olof Palme blev mördad? Den misstänkte blev ju frikänd...

Tommy Hansson