Publicerat 2014-11-24 11:00

Finns det alternativ till mångfald?

Texten nedan är en insändare till Blåljus

Finns det alternativ till mångfald?

Lena Nitz bemöter den 17 november på SVT Opinion det som framkommit i Malin Wieslanders doktorsavhandling, avseende blivande polisers differentierade syn på mångfald genom att presentera fyra förslag som ska stärka polisens mångfaldsarbete.

 

Att jobba för mångfald är inget unikt för polisen men det är heller inget enkelt åtagande. Men vad är målet med mångfaldsarbete och varför är just mångfald viktigt och finns det andra värden som egentligen skulle kunna vara viktigare än själva mångfalden?

 

Svårigheterna med mångfald kommer, om inte tidigare, när det ska operationaliseras och policydokumenten skall överföras till någon form av aktivt förhållningssätt eller agerande. Jag vill med denna insändare problematisera kring begreppet mångfald i hopp om en djupare diskussion i ämnet och egentligen föreslå ett högre värde än mångfald, likhet.

 

Innan man börjar jobba mot ökad mångfald bör själva begreppet definieras. Här kommer första fallgropen där en tydlig definition är en förutsättning för att kunna lyckas. Mångfald saknar en enhetlig definition i svenskan och ett gott försök att definiera mångfald skulle kunna vara ”stor kvantitet av skillnader”. Det finns också en klassisk fallgrop när mångfald jämställs med etnisk mångfald där mångfald är oändligt mycket större än etnicitet och måste begränsas och definieras för att överhuvudtaget vara annat än en abstrakt och odefinierad strävan. Däri kan finnas variabler som kön, ålder, födelseland men även fritidssysselsättning, sjukdomshistorik, funktionsnedsättning men även kosthållning, föräldraskap, tobaksbruk osv. Mångfald kan vara hur stort och brett som helst. Även det mer avgränsade begreppet etnisk mångfald är egentligen ganska svårdefinierat.

 

2012 bodde 9,5 miljoner människor i Sverige varav 1,5 miljoner var födda utomlands vilket motsvarar 15%. Menas då med etnisk mångfald att 15% av en given population, exempelvis polisen, skall vara födda utomlands för att mångfalden skall vara representativ och uppnådd? Tittar man närmare på siffrorna var de utlandsfödda faktiskt var födda ser man att det vanligaste landet är Finland, därefter Irak och polen. 50% kommer ifrån Europa och 30% från Asien. I teorin och utan att ha gett etnisk mångfald en definition så skall populationen ha samma konstitution. Om vi nöjer oss med att endast 15% av populationen skall vara utomlandsfödda och inte lägga någon värdering i varifrån de kommer så skulle vi kunna kalla detta för relativ etnisk mångfald, häri kan vi iaf garantera mångfald genom att en viss procent inte är födda i Sverige. Den andra formen, där polisens sammansättning skall spegla samhällets, skulle vi kunna kalla för representativ etnisk mångfald.

 

Detta för oss vidare på nästa frågeställning, hur skall mångfald mätas. Antingen måste mångfald uppskattas eller mätas. Att föra register över var människor är födda är inte helt oproblematiskt ur flera olika aspekter. Till detta skall även nämnas två personer som bägge är födda i ett givet land, exempelvis Sverige, kan ha helt olika åsikter, uppväxtmiljöer, utbildningsnivåer, erfarenheter, språkkunskaper osv varpå man kan fråga sig hur eftersträvansvärd etnisk mångfald egentligen är. Är etnisk mångfald verkligen en garant för en stor kvantitet av skillnader?

Strävan mot en definierad mångfald räcker dock inte, olikheterna måste också värderas på samma sätt. Franskans eqalite är här kanske ett bättre begrepp än svenskans översättning likhet då begreppet kan härröras till franska revolutionen och förknippas med de ideal som där avsågs, men låt oss längre ner använda oss av begreppet likhet istället.

Likhet används sällan i dessa sammanhang till skillnad mot jämlikhet vilket inte skall blandas ihop med jämställdhet. Kortfattat är jämställdhet strävan mot jämlikhet mellan män och kvinnor. I begreppet jämställdhet förutsätts att det finns två kön, kvinnor och män. På detta sätt kan begreppet verka exkluderande för transpersoner. Jämlikhet förutsätter dock likhet för alla oavsett tilldelad grupptillhörighet oavsett vilka som jämförs och är därför ett bättre begrepp. Jämställdhet och jämlikhet är egentligen ett helt kapitel för sig men man ser fortfarande diverse handlingsplaner för jämställdhet var helst man söker.

 

Det är många stora och svåra överväganden att ställning till men innan detta har gjorts kommer arbetet mot mångfald inte vara annat än en abstrakt strävan mot ett odefinierat mål. Och vad är egentligen målet med mångfaldsarbete och hur har det uttalats? I detta sammanhang kan man kanske hitta förklaringar till att osäkerhet, uttryckt på mer eller mindre lämpliga sätt, kan finnas kring mångfaldsarbete.

 

Åter till begreppet mångfald, ett annat begrepp som skulle kunna ersätta mångfald skulle kunna vara olikhet. Med olikhet erkänns att individer är olika, individer i gruppen män skiljer sig från varandra liksom den etniska gruppen utlandsfödda. Begreppet är ett försök att värdera kvalitéer framför kvantiteter. Här finns utrymmet att se att normer kan skilja sig i olika grupper och istället förhålla sig till normerna istället för deras ursprung.

 

För att komma på banan igen tror jag det måste till ett paradigmskifte genom att vi överger begreppen mångfald och jämställdhet/jämlikhet och istället i första hand börjar förhålla oss till begreppen likhet och olikhet.

Målet skulle exempelvis kunna vara ”alla ska, internt och externt, anses ha samma värde” och strategin exempelvis ”vi ska bevaka allas likhet genom att förhålla oss till allas olikhet” som exempelvis genomförs genom ”reflektion huruvida allas lika värde har omhändertagits” möjligtvis inom ramen för en yrkeshandledning.

 

Paradigmskifte eller ej tror vi har vinster i att sätta ett mål för arbete i denna riktning och dessutom tydligt uttala vad vi vill och hur vi ska nå dit.

 

/ Andreas Lekare

Statistiska uppgifter kommer från www.scb.se