Ewa Malm Eriksson: Den långa versionen

Ewa Malm Eriksson har tröttnat på de högsta polischefernas och politikernas verklighetsfrånvända retorik. Vi har inte kommit närmare medborgarna, konstaterar hon och vad värre är, får poliserna inte jobba med det de är bäst på. Då blir det som det är. Ewa är stationsbefäl i Södertälje, och har en gedigen erfarenhet som polis. Hon skrev ett långt facebookinlägg, som uppskattades mycket av kollegor och ledde till en artikel i Expressen och en i Södertälje Länstidning. Så här skriver Ewa:

"Anders Ygeman och Dan Eliasson - varför slutar ni aldrig orera i ett ämne ni tycks vara så ovetande och okunniga i?? Ut i verkligheten och våga också stanna kvar på platsen trots lite hotfull stämning.

Polisen är idag organiserad på ett sätt som gör den ineffektiv och dras allt längre bort från samhället och dess medborgare. Vi har aldrig varit så otillgängliga som vi är idag. Pröva att ringa 114 14!

Att bygga en organisation genom att centralisera är som att bygga ett hus med fuktskador i bottenplattan redan från början och kan inte sluta på annat sätt än att man till slut måste riva hela bygget. Har man då nått en skyskrapas storlek blir det synnerligen smärtsamt ur många aspekter.

Eliasson och Ygeman ni tror att poliser besitter samma kunskaper, samma intressen och samma fallenhet i alla de olika områden som polisen har att hantera. Polisyrket är ett mycket komplext yrke där det i varje område, vad vi än arbetar med, ofta krävs specialkompetens, erfarenhet och fallenhet för uppgiften. Man snyter inte ur näsan en kompetent spanare, vålds-, bedrägeri- , narkotika eller stöldbrottsutredare. I alla endast av dessa nämnda kategorier finns en mängd specialkunskaper och framförallt erfarenhet som krävs för att göra ett bra jobb.

Gemensamt för samtliga är erfarenheten att ha arbetat ute i polisbil några år och därigenom fått en god grund att stå på. Jag tänker inte orda så mycket kring det. En tidigare engagerad ordningspolis förstår vinsten i att ha med sig åren i polisbil då man senare arbetar som brottsutredare och/eller spanare, kort sagt det man förr kallade kriminalavdelning.

Det behövs inte så många analytiker eller civilanställda i övrigt. Det krävs polisiär kunskap och erfarenhet, dvs utbildade poliser.

I varje verksamhetsområde finns ett stort mått av kunskap och erfarenhet för att nå till goda resultat. Ett halvtaskigt kunnande ger också ett resultat därefter, enkelt uttryckt.

En spanare på fältet måste taktiskt veta hur en spaning ska gå till. Det går inte att ta en polis i mängden och tro att den vet hur man ska utföra uppgiften. Ett mycket förenklat exempel: om den man spanar på kör fem varv i rondellen kan ju inte den närmsta spanbilen göra det samma.... men hur gör man då? Här vet en spanare hur det ska gå till rent taktiskt men någon som aldrig spanat förstår ju självklart att det vore dumt att följa efter alla fem varv i rondellen men hur gör man då? Det krävs övning i att förfölja fordon/personer, titta på adresser och samtidigt vara osynlig men för den okunnige låter det som en enkel arbetsuppgift. Vidare finns det annan spaning, så kallad inre spaning, som också krävs speciella kunskaper för.

Kriminella personer har ofta ett språk som för den oinvigde blir obegripligt. Vanligt förekommande för dem som till exempel arbetar med narkotikaärenden, spaning/utredning. Detta språk kan bli precis lika obegripligt för er Ygeman och Eliasson som det blir för oss poliser när ni börjar orera om tex renodlad polisverksamhet.

De som lyssnar på de kriminella, telefonavlyssning eller på annat sätt, måste ju ha erfarenhet och kunskap så att man begriper vad som sägs annars är ju åtgärden överflödig. Den erfarenheten kommer ute på fältet och med åren.

Vidare som exempel kan nämnas utredningar som rör brott mot barn (i vilket jag själv har lång erfarenhet) där tappar man väldigt fort personkännedom om kriminella i andra sammanhang eftersom det i dessa ärenden inte sällan är personer som tidigare är ostraffade, föräldrar till exempel. Men för uppgiften att utreda dessa brott krävs ett stort mått av kunskap men framförallt fallenhet och intresse.

Trafikbrottsutredare... Har någon av er ens läst trafikbrottslagen eller i övrigt trafiklagstiftningen, fordonskungörelsen, vägtrafikkungörelsen m fl och rättsfall därtill? Det är en djungel som för den med fallenhet och intresse begriper det mesta medan det för andra är rena grekiskan. Baskunskaper har de flesta poliser men det räcker inte då man ibland måste djupdyka i ämnet.

Nåväl, listan kan göras hur lång som helst och för varje stycke i denna, redan nu för långa, text skulle man kunna komplettera med löpmetrar av förklarande text och ett långt mer utvecklande resonemang.

I den organisation som råder idag är det synnerligen förvirrat vad beträffar vem och var det olika brottskategorierna ska utredas. Det kan i vart fall konstaterats att den enskilde brottsutsatte medborgaren i regel fått långt mycket längre till sin utredare.

Ni talar om tillskott av personal i särskilt utsatta områden. Jag arbetar idag som stationsbefäl i Stockholm syd med placering i Södertälje. I detta distrikt, som numera heter lokalpolisområde, har jag tjänstgjort i ca 10 år. Polishuset (det nybyggda sedan ett par år) har aldrig känts så öde som nu. Erfarenhet och kompetens har flyttats därifrån. Idag uppfinns hjulet i många avseenden på nytt eftersom merparten som arbetar kvar är unga i tjänst och/eller hyggligt oerfarna i delar av det som det nu har tänkt att de ska jobba med (i förhållande till de som tvingats flytta därifrån).

Polisstationen är för övrigt stängd efter kl. 16 vardagar och helt stängd helger. Medborgarna hänvisas till Flemingsberg i Huddinge kommun. På så sätt kom vi närmare medborgaren. Ingen vinner på att centralisera polisverksamheten. Just att centralisera är den grundläggande fuktskadan i bygget som vi får hoppas inte når till skyskrapans nivåer ..... eller det är nog för sent!

Den som minns hur det var före närpolisorganisationen minns också en långt mer fungerande polis som också var nära sina medborgare. Bodde man i Nacka, ja då ringde man till Nacka polisdistrikt, bodde man i Haninge, ja då ringde man till Handens polisdistrikt, bodde man i Huddinge, Södertälje, ja då ringde .... ja ni förstår vart man ringde. Varje distrikt med ett egna telefonnummer och telefonväxel, en egen kommunikationscentral och med poliser som utförde de polisiära uppgifterna med civil personal som på ett fantastiskt sätt bidrog med det administrativa. En effektiv polis i många avseenden trots avsaknad av mobiltelefoner och andra tekniska hjälpmedel. Vi som jobbade i distrikten hade i regel en mycket god person- och lokalkännedom.

Närpolisorganisationen kom aldrig att bli som det var tänkt och centraliseringen av kommunikationscentralen, dvs då samtliga kommunikationscentraler, i ovan nämna polisdistrikt bland många flera, släcktes ner och flyttade in till kungliga huvudstaden kommer alltid att ha brister i allt för stor utsträckning. Varför? Jo för att området blivit för stort.

Poliser tvingas arbeta där de varken kan området, känner dess kriminella eller många andra som av olika skäl ofta kommer i kontakt med polisen. Då kanske man säger: "Men lär er det då". Ja visst men det finns faktiskt gränser även för den mest engagerade polismannen.

Det fanns självklart sådant som var mindre bra då men hade man bara låtit organisationen vara ifred och istället metodutvecklat så hade vi idag haft en synnerligen effektiv polis. Ingen kan bevisa motsatsen i vart fall.

Sist men inte minst... slå upp portarna i full skala till Polishögskolan i Ulriksdal. Gör som på -80-talet, ha tre startperioder per år med typ 15 klasser med 20 elever per klass. Fyll skolan med erfarna polislärare och använd det stora mycket väl fungerande skolområdet till övningar.

Sänk inga inträdeskrav - skärp kraven hellre och betala vad det kostar. Börja med en löneförhöjning och kanske som förr, betald utbildning.

Ett litet oroande sidospår:
För en tid sedan samtalade jag med en poliselev som berättade hur en lärare, utbildad i drama, skulle öva de blivande poliserna i en typ demonstrationsövning. En del av eleverna spelade demonstranter med maskerade ansikten och stenbumlingar (som var hopskrynklat papper) i händerna och andra elever som då skulle agera poliser. Läraren förfäktade sin idé om att poliserna skulle gå fram till de med stenar beväpnade demonstranterna och presentera sig med namn och fråga var de kommer ifrån och på så sätt vänligt inleda en konversation med dem. Övningen slutade med att eleverna gick läraren till viljes varpå läraren drog sin slutsats och uttryckte hur bra det gick att samtala i stället för konfrontera. Poliseleven, som tycktes vara smartare än sin lärare, berättade vidare att hen nog inte skulle göra så i ett skarpt läge då hen befarade att då få en sten i ansiktet.

Och till dig som orkat läsa ända hit säger jag tack för ordet.

Ewa Malm Eriksson (polis i Stockholms län sedan drygt 35 år)"

Blåljus tackar för debattinlägget!