Publicerat 2014-03-07 12:00

Inlägget nedan är en insändare

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

Polisman - Sveriges mest engagerade icke-proffession

Polisen kommer svårligen lyckas höja sin status så länge polisyrket inte ser sig själv som en profession. En profession är ett yrke som har tydliga arbetsuppgifter och gör med yrkesmässig integritet gör avgränsningar mot andra professioners yrkesområden. Svensk polis har undgått att gå igenom det stålbad som sjuksköterskorna gjort men frågan är hur länge det kan skjutas upp.

Vid närmare jämförelse är våra förutsättningar inte helt olika. Sjuksköterskorna jobbar i en hierarkisk miljö med militära strukturer, de jobbar nära patienterna samtidigt som de står under läkarkårens riktlinjer och har samtidigt undersköterskorna under sig för vilka de "agerar förmän".

Tittar vi närmare på hur sjuksköterskorna lyckades förvandla kall till en profession måste vi göra några historiska tillbakablickar. För att formulera vad som definierade sjuksköterskans profession unik myntades begreppet omvårdnad (jmf engelskans nursing) som kan jämföras med läkarnas huvudämne medicin, eller juristernas juridik. Detta möttes av hård intern och extern kritik, det uppfattades som tossigt och verklighetsfrämmande att en "allmängiltig och lättgreppbar" sak som omvårdnad skulle vara ett vetenskapligt forskningsområde. Omvårdnad kan ju ges av vem som helst som har hjärtat på rätt ställe och varför skulle sjuksköterskeyrket akademiseras, det är ju ett kall att vara sjuksköterska. Genom en långdragen process vilar nu omvårdnad på tvärvetenskaplig och evidensbaserad grund där både mjuk- och hårdvara ryms, hanteras, utövas, forskas på och lärs ut.

Genom att lyckas ta sjuksköterskeyrket från kall till profession lyckades sjuksköterskorna genom hårt arbete höja både instifta en profession och dessutom höja statusen på den. Den som svarar ett kall torde inte ha rätt till lön, arbetsvillkor och yrkeserkännande som hör till ett yrke.

Åter till polisen. Vi tyngs ner av samma sorts interna och externa värderingar som än gång höll tillbaka sjuksköterskorna. Vi talar förvisso sällan om att vårt yrke är ett kall då ett kall för övrigt uppfattas som något kvinnligt. Poliser är inte professionella yrkesmän, vi är poliser. Det finns en tydlig distinktion i vad som utgör en "riktig polis". En "riktig polis" är inget man lär sig vara utan att möjligtvis att skolas in i rollen av en annan "riktig polis". En "riktig polis" äter, sover och andas polis dygnet runt, året runt. Den "riktiga polisens" kompass är polisens polisiära hjärta och uppfattning om vad som är rätt och fel. En "riktig polis" låter sig inte endast ledas av andra äldre "riktiga poliser" och drivkraften hos den "riktiga polisen" är dennes engagemang. Känns liknelsen med ett kall igen?

Är det gott nog så? Alla vill väl ha en engagerad polis, engagerad är dessutom ett ledord i vår värdegrund. Här börjar problemen visa sig. En engagerad polis, vilket kan tyckas svara ett kall besitter en svaghet. Engagemang är bra då det kan den enskilde polisen att göra det för lilla extra när engagemanget finns, men vad händer när engagemanget inte finns och hur lönesätts egentligen engagemang?

Är engagerad egentligen en eftersträvansvärd egenskap hos en yrkesutövare och hur förhåller sig engagemang till professionalitet? Vad händer med den engagerade polisen då man anstränger sig och griper en gärningsman för att sedan se denne kliva ut innan man ens hunnit skriva klart? Vad händer med den engagerade polisen som gång på gång får åka tillbaka till samma lägenhet för att gång på gång ta upp anmälan och förhör för att gärningsmannen släpps då målsägaren än en gång inte vill medverka längre, är de dessa polis,än som sedan övergår till att försöka medla eftersom deras engagemang ändå inte leder till en förändring? Förvisso kan den engagerade polisen, genom att arbeta gränsöverskridande uppnå ett bättre slutresultat, men vilka signaler skickar det till lagstiftaren och samhället i övrigt, varför skall polisen, med bekostnad på sig själv täcka upp för samhällets strukturella brister? Säljer vi vår yrkesmässiga integritet när vi exempelvis gör det socialjouren "inte hinner".

För både arbetsgivare och arbetstagare finns klara fördelar i att polisyrkets status höjs och mer anses vara en profession med professionella yrkesutövare.

En professionell polis, är en jämnare polis som uppfyller en slags mininivå. En professionell polis ser sin roll i rättsväsendet och samhället och agerar inte "samhällelig allt-i-allo". Den gör inte anspråk på att kunna eller vilja utföra andra professioners arbetsuppgifter. En professionell polis kan kräva och förtjäna en rimlig lön, yrkeserkännande och goda arbetsvillkor. En professionell polis är tydlig och agerar med integritet mot sin arbetsgivare och sina uppdragsgivare.

Det är sannerligen en kontroversiell fråga att polisen skulle överge många av de arbetsuppgifter vi idag utför och visst gör det ont i polishjärtat att bara tänka sig att göra det, kan det dock bero på att vi lärt oss "riktigt polisarbete börjar i hjärtat"?

Frågan är inte bara högaktuell i dessa lönenämndsdagar utan även inför 2015 då vi förväntas bli än mer flexibla. I den politiska sfären ses vi inte som kvalitativa yrkesmän utan värderas kvantitativt. Vem säger att vi behöver 20.000 eller 30.000 poliser när vi kanske lika gärna kanske snarare behöver 10.000 eller 15.000 civilanställda för att ta över våra stödfunktioner så vi kan koncentrera oss på att vara just professionella poliser?

Polisinspektör i Stockholm