En onsdagkväll i Sverige

För bara ett par veckor sedan kunde vi läsa i tidningarna om tre mördade unga människor i en bil i Uddevalla. Att tre ungdomar kallblodigt mördas kan tyckas extremt, men nästan lika märkligt var det att sympatisörer eller släkt till de mördade forcerade polisens avspärrningar och tvingade poliserna som bevakade brottsplatsen att använda våld, batonger och hundar,  för att kunna trygga utredningen.

Misstänkta gärningsmän sitter häktade, men det tycks inte få slut på våldet.

 I går kväll skedde en skjutning på restaurang i Biskopsgården vars like vi inte sett sedan den 4 december 1994 när massakern på Sturecompagniet ägde rum. På Sturecompagniet skadades ett tjugotal gäster och fyra mördades.

Vid det attentat som skedde igår, har minst två människor mördats och 10-15 vårdas för skador på olika sjukhus i Göteborgsområdet. Minst två män har med automatvapen mejat ned människorna i den fullsatta restaurangen. Enligt media bevakar Polisen sjukhusen i Göteborg efter händelsen.

Vid extrema händelser som de ovan beskrivna, kommer mer alldagligt polisarbete lätt i skymundan. Men ungefär samtidigt som morden i Biskopsgården skulle Polisen i norra Stockholm stoppa en misstänkt drograttfyllerist. Ett rutinjobb, som vi alla borde kunna vara överens om ligger högt på samhällets intresse, för att inte oskyldiga skall komma i vägen för påverkade bilisters framfart.

När mannen skall omhändertas, kommer ett 20-tal anhöriga till mannen fram och försöker hindra poliserna. Poliserna blir så pass trängda av de hotfulla anhöriga att de tvingas avlossa varningsskott och tillkalla förstärkning som griper tre personer. Denna ganska extrema händelse ledde till en nyhet på sju rader i Aftonbladet.

Å andra sidan ägnar GP en längre artikel åt att beskriva den frustration som drabbat en familj i Tuve, som blivit utsatta för ett inbrott i sitt radhus. De fick först vänta 15 minuter i telefonkö till Polisen (eftersom gärningsmannen avvikit) och sedan tog det fem timmar innan någon polispatrull kom till platsen för att säkra spår och skriva anmälan.

- Det är bedrövligt dåligt. Hur kan det vara möjligt att polisen inte har bilar nog att skicka, säger brottsoffret till tidningen. Det förklaras dock hjälpligt av polisens presstalesman som säger att "Vi har inte fler bilar och patruller än vad vi har. Och det är mycket att göra."

Så kan det se ut en onsdagskväll i Sverige.

Tommy Hansson