Publicerat 2013-09-16 20:50

En hulkande polis i uniform...

Anna-Lena Mann, som vi tidigare uppmärksammat på Blåljus, har skrivit en annan drabbande krönika i GT. Hon berättar hur det kan vara att kombinera polisarbetet med känslor - men hur stämmer det med bilden av Polisen...

Anna-Lena beskriver den bilden så här: -Det är ju så vi poliser är. Strukturerade och lite kalla. Elände, våld och sorg blir vår vardag. Cyniska och alldeles för tuffa. Tål det mesta.

Hon berättar om ett möte med en mor som förlorat sitt barn på ett tragiskt sätt, och hur känslorna svämmade över i det mötet.

"I det ögonblicket gick en liten bit av mig sönder. Uniformen rämnade och det enda som fanns kvar var den nakna människan under. Modern i mig som endast kunde ana hur det kunde kännas att inte få smeka sitt barns kind eller höra hans röst. Den rivande brännande självanklagelsen om vad man kunde gjort för att förhindra, och varför man inte såg.

 

Jag kunde inte hejda floden som vällde upp genom bröstet och rakt ut genom tårkanalerna. Det vällde över. Jag försökte snörvlande stamma fram en ursäkt, men hon tag bara min hand och höll den hårt. Vi höll varandras händer med tårarna rinnande längs våra kinder. Vi blev sittande länge. Den tunna, starka kvinnan och den uniformsklädda hulkande polisen."

 

Blåljus kommentar: Det finns många poliser som är oerhört bra på att hantera bråkiga och våldsamma människor. Och så finns det en del poliser som även klarar av de jobbiga känslor som vi också möter i yrket. Anna-Lena ger några goda råd i slutet av sin krönika. Tänk vad bra, att hon får skriva i en tidning som allmänheten läser... Och tänk vad bra att hon hade tid / tog sig tid att ta sig an den sörjande kvinnan.

 

Tommy Hansson