Publicerat 2010-01-21 18:30

Efterlysning

av filmsnutt

”Klippet jag letar efter handlar om en radiobilspatrull någon gång på sextiotalet. Dom åker runt och tar jobb från radion. Bland annat åkte dom på en våldtäkt. Det som gjorde mig extra intresserad av klippet var att man från radion sade till konstaplarna att gå över på talförvrängare i samband med att jobbet ropades ut. Så vred man på en ratt på radion och körde på en speciell kanal. Vidare så lånade man telefonen hemma hos målsägaren för att rapportera till vakthavande. Anledningen till att detta är så intressant är att jag är mycket intresserad i äldre radioapparater och då särskilt polisens.

Kan klippet ha varit 15 minuter långt  eller så?”

Så skriver en läsare som tycker sig minnas att filmsnutten/klippet för länge sedan presenterats på Blåljus. Den nuvarande redaktionen kan inte minnas detta. Kan någon annan – i så fall skriv gärna till oss . Skriv även om du tror dig veta att klippet finns någon annanstans.

Det sorgliga är att det inte går att leta i arkivet. Fram till för ett antal år sedan publicerades Blåljus med en teknik som grovt sett innebar att det nya lades på det gamla och därmed var det gamla för alltid förlorat. Idag går det att söka fram artiklar flera år bakåt med sökmotorn.

TALFÖRVRÄNGARE

FANNS PÅ 60-TALET

Vår läsare tar upp talförvrängaren. En sådan fanns, i alla fall långt in på 1960-talet och troligen även på 1970-talet. Men den användes ytterst sparsamt för de flesta poliser var övertygade om att både journalister och kriminella för länge sedan knäckt den. Både SHD och senare SHA (Stockholm före och efter förstatligandet) och den mobila stationen måste ställas in med ett reglage för att det skulle fungera. Det var enklare att landa vid en polisstation och ringa.

En kollega som i dessa nästan glömda dagar var speaker på radion talade med en mycket utpräglad dialekt. Han var dessutom mycket hetlevrad. När han gjorde ett anrop var det ibland en del i bilarna som fann nöje att väsa ”över på klartext” i radion. Han blev alldeles vild av ilska och kunde ägna mycken kraft åt att efterforska syndarens identitet. Då gick det ju inte att se på en display vem som ropat. På den gamla onda tiden sågs det som ett roligt skämt – nu skulle det kanske kallas kränkande särbehandling.