Det var värre förr, vi vill förbättra antagningssystemen

Blåljus har pratat med Rafael Kiertsz som har arbetat på en kommendering på RPS under tre år som HR-strateg, med ansvar för central placering av polisaspiranter.  Rafael är polis i botten och har tidigare arbetat som aspirantansvarig vid Stockholms läns polismyndighet. Han vill så här sista dagen på sin kommendering beskriva hur fördelningen av aspiranter och polisassistenter har skett och sker, och hur den kan komma att ske i framtiden.

Tidigare, placerades man på någon av de tre polisutbildningarna, och det brukade inte vara något problem för de flesta att flytta till utbildningsorten. När aspirantutbildningen skulle fördelas var det väldigt viktigt var man hamnade eftersom man normalt blev anställd som pa vid samma myndighet som man fått sin aspirantutbildning. Fördelningen skedde efter två terminer, vilket gav ett ofullständigt underlag beträffande förtjänst och skicklighet, och placeringen gällde formellt för fortsatt utbildning. Det var även andra olikheter, vissa sökte bara en, medan andra kunde söka 21 myndigheter… Det ledde till att den student som sökt myndigheter som de inte fått plats vid kunde missa aspirantutbildningen av bara det skälet. Då kunde studenterna själva ta kontakt med ytterligare myndigheter för att få någon ledig plats. Men då var myndigheterna ofta inte så intresserade, eftersom studenterna bedömdes vara mindre intresserade av att stanna kvar och tjänstgöra i den myndigheten…

Det fanns ett antal andra myndigheter som tog emot alla, med även i det systemet uppstod tydliga orättvisor. De 21 olika myndigheterna hade helt olika bedömningar, och ibland ändrades bedömningarna även inom myndigheterna beroende på vilka uttagningspersonerna var. Vid vissa myndigheter kunde intervju skötas med ett snabbt telefonsamtal, medan andra myndigheter hade gedigna rekryteringsgrupper. Det ledde även till att t ex referenspersoner kunde bli uppringda av ett tjugotal olika myndigheter, samt att phs-eleverna fick resa land och rike runt för att bli intervjuade. Det blev ett stort resursslöseri både för studenterna och myndigheterna, och skol tiden under denna period blev väldigt dålig. Totalt är det tveksamt om det gamla förfarandet ens stämde med grundlagens krav på objektivitet beträffande förtjänst och skicklighet!

Detta sågs som ett stort problem både av de studerandena, myndigheterna och polisskolorna, där oron och ångesten infann sig från termin 3 till examen, eftersom svaret på var man fick genomföra sin aspirantplacering kunde dröja till sista dagen. Myndigheterna påkallade ett centralt förfarande för att minimera detta problem.

Detta sagt som bakgrund till att Rikspolisstyrelsen beslutade sig för att ändra ansökningsförfarandet. Det skedde för att komma tillrätta med de upplevda problemen i det gamla systemet. Tanken bakom är att polisutbildningen skulle ses som en enhet, efter genomförd utbildning inte under utbildningen, skulle man anställas enligt förtjänst och skicklighet, som i den civila världen.

Alla som är godkända studenter borde få rätt fortsätta sin ”termin 5” och slutföra sin utbildning med aspirantutbildningen. Så var det inte alltid i det gamla systemet. Så det innebar att vissa elever som inte fick aspirantplats någonstans på oklara grunder aldrig kunde söka anställning som Pa. Idag får poliseleverna önska var de vill genomföra sin (6 månaders aspiranttiden) man har får då rangordna fyra alternativ på myndigheter. Närmare 90% av aspiranterna har de senare omgångarna fått sina förstahandsval tillgodosedda. Det gamla systemets förstahandsval var långt lägre men är svår att veta exakt då det inte fanns samanhållning vart man hamnade utifrån sitt önskemål, men vid vissa omgångar fanns det upp till 50 studenter som inte erbjöds någon placering alls och fick ta det som blev över.

Så länge som exakt antal studenterna inte önskar platser exakt där det finns platser kommer aldrig alla bli nöjda.  När det gäller frågan om byten av län mellan studenter inför aspirantutbildningen, blir det inte rättvist heller, om just den som kommit överens om byte skulle få byta bara för att man känner till varandra, utan att man tillfrågar övriga studenter som kanske också är intresserade av detta bytet. Och att lysa ut varje ”lucka” för allmän sökning skulle bli helt ohanterligt. Dessutom skulle luckorna då sannolikt ansamlas vid de myndigheter som inte så många ville komma till.

De som hamnar någon annanstans än de önskat måste ändå fördelas. De sociala skälen som då anfördes, var av extremt olika kvalitet och dessutom ofta omöjliga att kontrollera. Så frågan återstod hur alla sociala skäl skulle rangordnas… Det blev omöjligt, vilket ledde till att den fördelningsgrunden förkastades.

Det nya systemet att fördela vilka myndigheter aspiranten kan få tjänst som polisassistent, har nu utformats för att värdera de egenskaper som utmärker en bra polis… lyhörd, noggrannhet, tålamod, kommunikativ etc… Dessa egenskaper är framtagna i samverkan med polismyndigheterna, och även de fackliga organisationerna har haft ett inflytande. Att mäta egenskaper är något diametralt annorlunda än att bedöma hur man klarar de moment som testas exempelvis under aspiranttiden eller under utbildningen vid polishögskolorna (som dessutom inte är helt lika). Det bör påpekas att aspiranttiden gav inget utslag överhuvudtaget i det tidigare systemet, och bara första tiden av utbildningen.

Visst är det olyckligt att beskedet om var man får sin placering kommer så kort inpå anställningen som polisassistent, men det är å andra sidan en förutsättning för att kunna ta hänsyn till aspirantutbildningen överhuvudtaget. Viktningen mellan test-intervju, jämfört med handledarnas bedömning är inte helt enkel, det finns olika nivåer på handledarnas bedömningar, och olika upplägg på aspirantutbildningen och i förhållande till det är personlighetstestet trots allt mer objektivt och kvalitetssäkrat. Viktigt att poängtera är att det nya sättet att värdera förtjänst och skicklighet har skett av representanter för polismyndigheterna där RPS har haft en sammanhållande roll.

Urvalskriterierna kan såklart diskuteras, och säkert kan de finslipas så att det upplevs som mer rättvist och rättssäkert. Men i förhållande till hur det gamla systemet fungerade, är det Rafaels bestämda uppfattning att det nya förfarandet är bättre för de allra flesta. Sedan är det en annan sak, att det finns enskilda som kommer i kläm. Det tål att funderas vidare på hur det skall bli så få som möjligt som hamnar i den situationen. Att alla får information i ett tidigt skede om hur uttagningen går till kan vara ett sätt att få förväntningarna att bli mer lika det som väntar.

Text av Tommy Hansson