Publicerat 2010-01-14 19:00

Det gamla halvpasset
skulle passat år 2010

Det har varit bistert kallt i Stockholms län de första två veckorna av 2010. Köldvågen väcker tankar på de dagar då halvpass förekom vid temperaturer under -8 gr. De innebar två timmar ute i patrullering och två timmar inne med stationstjänstgöring. Blev det riktigt illa – under 20 gr – förekom kvartspass. Då var man ute en timme och inne en hela passet. Hur klarar dagens poliser vintervädret?

Fakta om vädret i Stockholms län på det nya året:

Sedan nyår ligger dygnsmedeltemperaturen i Stockholm 5-6 grader under vad som är normalt.

Skulle halvpass tillämpats idag så var det bara på nyårsdagen, trettondagen och i söndags som det var varmare än – 8 i snitt. Detta innebär i och för sig att det kunnat vara halvpass viss tid även de dagarna. Det beror på när vakthavande befäl läst av termometern och hur länge…

Peter Frisell

Fakta om vädret från SMHI - klicka HÄR!

Var det bättre

pass förr?

Några tillbakablickar på tider som ändå inte ligger så långt borta:
En skildring av situationen på 1940-talet berättad av Åke Söderberg född 1920-02-17. Berättelsen är förmedlad av Carl-Johan Cronlund, Polismuseet:

”Överkonstapeln på Centralpolisen beslutade om halvpass till polisstationerna. Vid minus 8 grader skulle halvpass gälla för patrullerande konstaplar. Halvpass innebar 2 timmars patrullering, 2 timmars innetjänst, 2 timmars patrullering osv. Man kunde också börja med innetjänst. Halvpass larmades ut till stationerna via telefon (man kunde ringa till alla stationer samtidigt). I praktiken var det ofta så att det dröjde en god stund innan överkonstapeln hann läsa av termometern som serverades honom, han skulle kanske ta på sig glasögonen etc, vilket fick till följd att termometern visade högre utetemperatur än den faktiska.

Det var vakten på stationen, vanligen en äldre konstapel, som tog emot larmet. Han satt ofta innanför disken vid entrén till stationen där han också kunde betjäna allmänheten. Vakten på respektive station ringde sedan in till Centralpolisen och bekräftade larmet med "1. uppfattat", "2. uppfattat" o.s.v. Detta innebar att man uppfattat det vid 1. distriktet Nicolai, 2. distriktet Maria osv. Vakten larmade sedan ut till brandskåpen. När den patrullerande konstapeln såg att lampan, "apelsinen", lyste ringde han in till stationen (det kunde ju även gälla andra saker än halvpass) och fick beskedet att halvpass gällde. Vid minus 20 grader gällde kvartspass vilket innebar 1 timmes patrulleringstjänst, 1 timmes innetjänst osv. Det ålåg patrullerande konstapel att 1 gång/timme ringa stationen (vakten) under patrulleringstjänsten, allt i syfte att kontrollera."

De två illustrationerna är hämtade ur en festskrift som gavs ut av Kamraterna, förening för Stockholms polismän, då denna fyllde 60 år den 30 juli 1963.  Ännu vid den tiden skämtades det friskt om kommissarien som tog in termometern i Polishusets goda värme innan han kollade om det var dags för halvpass. Enligt skrönan blev det aldrig dags.

För 1960- och 1970-talen får Blåljusred lita till egna erfarenheter:

”Radiobilarna hade inte halvpass – det hade däremot distriktsbilarna eftersom poliserna i dessa antogs ställa bilen och fotpatrullera. Patrullering till fots  förekom dock sparsamt även vid tjänlig väderlek och avgjort inte alls vid minusgrader . Det var på sina håll eftertraktade gnetpass att  i kallt väder  sättas ut i en distriktsbil och ha fyra fullt betalda timmar på stationen att ägna åt träning eller vad som nu kom på. På den tiden fanns ofta s k helvakter – poliser som i tjänsteåldersordning fått förmånen att inte gå ut utan bara tjänstgöra i vakten (se Åkes skildring ovan). Att få dra på sig svalrocken (uniformsplagg av blankare, lättare tyg endast för inomhusbruk) för gott var det enda mål många strävade efter i tjänsten. Vakternas närvaro betydde att de stationstjänstgörande med halvpass sällan eller aldrig behövde syssla med anmälningsupptagning eller liknande. Gnetpassen låg dessutom oftast på kvällstid då det var få besökande på stationen.

Ambassadbevakningen var en plåga från 1960- till de tidiga 1980-talen. Många poliser särskilt på Östermalm tillbringade sina första polisår utanför amerikanska ambassaden eller dess ambassadörsbostad. Spanska nära Skansen var också polisbevakat långa tider. Med flera objekt. En del av dessa poliser blev helt suveräna på att studsa batong och gjorde bejublade uppvisningar på stationen. Men bitterheten mot själva tjänstgöringen var utbredd. Polisfacket och ledningen lyckades till sist mejsla fram en lösning som innebar att ständigt halvpass infördes på ambassadbevakningen. Klagomålen avtog och med tiden försvann även bevakningen – statsmakten lyckades till sist ta sig ur låsningen att polis måste bevaka diplomatiska objekt även i lägen då inget akut hot föreligger. Vaktbolag tog över. Och de står inte ute i ur och skur som poliserna utan har diverse skydd vilket naturligtvis är både rimligt och mänskligt.CC”

Hur är

det idag?

Hur ser reglerna ut idag? Ja, avbrotten är bara ett minne. Systemet fasades ut i mitten av 1980-talet enligt den minnesbild som råder på föreningsexp.
 
För poliser i yttre tjänst gäller måltidsuppehåll och resten av tiden ute.  Och inte ens när det är riktigt kallt gäller några regler. En stor del av tjänstgöringen antas pågå i bil. Poliser idag har bättre uniformsplagg och vid fasta bevakningar t ex på en brottsplats finns ofta en bil till hands. Men all bevakning kan inte skötas från en bil.

Och är det då så kallt som det varit i Stockholms län de första två veckorna av 2010 kan det bli  ganska hårt på en fast bevakning. Röster från länskommunikationscentralen hävdar att avlösning inom ett pass kan man bara glömma – den som fått jobbet får hålla ut tills han eller hon slutar.

I sista hand blir det ett skyddsombud som får ta ställning till situationen och eventuellt använda de verktyg som regelverket erbjuder.