Det är bra nu

Jag tillhör årskullen som började polis(hög)skolan 2006. Med stolthet lämnade vi skolan och klev ut i yrket med kängorna på. Själv inledde jag min polisiära karriär i Stockholm där jag fortfarande är kvar. Ni som ingår i årskullen -06 vet också hur det blev. Vi är årskullen som blivit blåsta, utnyttjade och negligerade.

Jag minns polishögskolan som en toppstyrd institution genomsyrad av godtycklighet och fullständig oförståelse för pedagogisk verksamhet. Ledning och studieledning styrde med hela handen och hänvisade till högskoleförordningen (!) när det passade de egna syftena. När studenterna med hänvisning till samma förordning krävde sina ”rättigheter” blev det kalla handen. Som student på PHS i Solna så omfattades man nämligen inte av högskoleförordningen. Men studenter i Umeå och Växjö verkade ha en helt annan kontakt med sin studieledning som faktiskt leddes av riktiga rektorer som i sin tur visste hur pedagogisk verksamhet skulle bedrivas och förstod vikten av studenternas inflytande och där tillkommande engagemang. Lärarkåren var i mitt tycke det enda kompetenta skiktet som med sitt engagemang och hängivenhet guidade oss vilsna studenter vidare ut i arbetet. All ära till dessa duktiga kollegor! Mot bakgrund av vad jag såg på skolan så borde jag ha förstått redan då varthän det barkade…

I nådens år 2008 lämnade vi så teorin bakom oss och började praktisera yrket. Missnöjet i kåren var då KOMPAKT. Ni som var med minns det säkert. Inte helt olikt dagens känslor, eller hur? Den så kallade pa-trappan drogs bort tillsammans med arbetstidsavtalet till förmån för en pensionslösning som en hel del medlemmar var tveksamma till. Den dåvarande  s.k. pa-trappan garanterade en skälig löneutveckling för polisassistenter.

Något naivt så var jag dock övertygad om att jag i alla fall skulle ha en dräglig lön och vara inspektör vid det här laget - år 2015. ´- Man får ju trots allt ta lite slit och skit i början av sin karriär men det ordnar sig nog…´ tänkte jag.

Men tiden gick och hela tiden väntade vi på den där löneförhöjningen som skulle göra lite skillnad. Varje revision gav ytterst lite i plånboken. Det var minst sagt blygsamma lönehöjningar. Resten av samhället har däremot inte haft några blygsamma prisökningar. Särskilt inte om man vill bo i Stockholm. För den som inte vet det så kan jag meddela att det är SKITDYRT att bo i Stockholm. Och det är just boendet som kostar. Lägg därtill en bil med parkering och trängselskatt så svider det gott i plånboken. Själv har jag inte längre bil och ändå är det svårt att få pengarna att räcka till. Familjer med barn måste ha ett helvete om båda föräldrarna är poliser…

Förra året vid den här tiden så samlades vi i Kungsträdgården för att kräva en minimilön för nyanställda polisassistenter. Jag kände väl, i ärlighetens namn, att det inte riktigt var min fight men det är viktigt att visa solidaritet och på lång sikt skulle det gynna oss alla.

Enade så är vi tydligen ganska skrämmande och våra krav hörsammades redan innan manifestationen börjat. De nyanställda hade nu fått samma lön som oss som redan jobbat i sex (6) år. Folk var glada och det firades. Vi i årskull -06 hade däremot en gnagande känsla av att vi återigen inte skulle få något av kakan. En del av mina gamla klasskompisar gick i allvarliga funderingar på att helt och hållet byta jobb. Jag delade deras funderingar. Men hoppet är det sista som lämnar människan – eller var det dumheten?! Och i mitt naiva tillstånd och tro på värdighet så sa jag till mina vänner att det nog bara var att hålla ut. Till vintern så skulle vi alla bli inspektörer med tillhörande lön. Det var det enda värdiga och sunda alternativet. Det var för mig fullständigt otänkbart att något annat alternativ var aktuellt. Det var vår tur!

Jag fick också under hösten vatten på kvarn när jag talade med fackliga representanter. Beskedet var att förhandlingar fördes om oss och att det ”såg ljust ut”. Med vinden i ryggen så skulle vi nog vara inspektörer vid årsskiftet. Tummar hölls så knogarna vitnade men det gick förstås, av någon anledning, åt helvete. Det var totalt mörker och uppgivenhet.

Så i augusti 2015, efter sju års tjänst, tjänar jag då alltså obetydligt mer och i vissa fall t.o.m. mindre än mina helt nya kollegor. Fler än jag och mina kamrater från årskull -06 känner sig givetvis svikna och jag borde vara arg å deras vägnar också men jag orkar inte. Jag är bara så vansinnigt besviken och arg på vår arbetsgivare.

Jag träffade nyligen en gammal kollega från min tid innan polisen. Han jobbar som ordningsvakt på en av tingsrätterna. Han berättade att han tröttnat på sitt gamla jobb (som butikskontrollant) och börjat på tingsrätten istället. Han hade tvingats gå ner i lön men tyckte ändå att det var värt det. Han jobbar numera bara dagtid, sov bättre och slapp de värsta arbetsuppgifterna. Han tjänar fortfarande mer än mig.

Jag har talat med mina fackligt engagerade vänner och framtiden ser dessvärre inte särskilt ljus ut. Förhandlingarna med arbetsgivaren går tydligen trög och förs förresten inte ens med våra chefer, dom förs tydligen med personal från HR! Kvälls, helgs- och nattjänst är sannolikt ovanligt på HR-avdelningen och jag misstänker att andra medborgares urin och spya på arbetsbrallorna är ännu mer sällsynt. Men det ingår heller inte i deras jobbeskrivning. Det är vårt jobb. Det är vi som ska hantera ordningsstörningar, fylleri, dödsfall, förhör, gripanden och allt annat som vi gör. Däremot kunde man ju önska att förhandlingarna då fördes med någon ledare som rimligtvis borde ha lite insyn i vad det här handlar om för det är glest mellan studiebesöken från HR-avdelningen.

Och nu ställer jag mig frågan hur mycket mer förnedring vi ska ta. Detta är en uppmaning till er ”chefer” som har något att säga till om; I kommande revision duger det inte med några sketna hundralappar i plånboken. Vi snackar tusenlappar – varje månad! Visa oss att ni har en ryggrad och kan kalla er LEDARE! Det har ni väl betalt för?!

Hade arbetsgivaren någon värdighet i kroppen så skulle de dessutom ge oss i vår omgång en engångssumma på ett par tusen till som tack för vårt tålamod. För tålamodet börjar ta slut nu - på riktigt.

Victory is reserved for those who are willing to pay it´s price –Sun Tzu

Är arbetsgivaren villig att betala priset för ytterligare en “seger”?!

Jag skriver detta som anonym, för som ni alla vet förefaller höjden i taket vara lite olika tilltaget beroende på var i rummet man befinner sig - och om man ligger ner eller ej.

In spe (ktör)?