Publicerat 2015-03-18 09:20

Debatt kring Veckans Brott

Leif GW Persson och Veckans Brott visade förra veckan videobilder som visade mer av verkligheten än vad en del vill se. Kritiken ville inte vänta på sig. En psykolog bjöds in till programmet och förklarade hur alla problem löser sig om man stryker medhårs och andas i ögonen. Leif såg aningen skeptisk ut.

Dessutom ansluter sig Rädda Barnens generalsekreterare till psykologens kritik mot vakters och polisers våldsanvändning vid betvingande av våldsamma personer som skall frihetsberövas.

Blåljus har kommenterat Veckans Brotts upplysningsinsats, och även den förenklade debatt som vissa journalister ägnat sig åt i ämnet. Men även uppmärksammat sakliga och verklighetsbaserade reportage i ämnet.

Det är tveklöst så, att Polisen, sociala myndigheter, Migrationsverket, vaktbolag, bostadsförmedling osv osv är illa förberedda för de nya utmaningar som möter oss i Sverige idag.

Journalister och psykologer och en del andra har måhända lösningarna. Idag läser vi i DN ett stort uppslaget reportage om hur barn fraktas till Sverige, och i vilket syfte. Allt oftare handlar det om migranter från nordafrikanska länder, där de levt under svåra omständigheter. Det ger i sig normalt inte rätt till asyl. Vilket är ytterligare ett initament till att skicka just barn, som i egenskap av barn kan undgå avvisning.

Som det skrivs i DNs reportage: 

 

"Jag har svårt att föreställa mig att det finns en uppriktig tro på att man ska få asyl. Men man får tak över huvudet för några nätter, äter sig mätt och fortsätter vidare. Asylsökeriet är en överlevnadsstrategi – och alla måste vi överleva, säger Paula Wallenius, chef på enheten för ensamkommande barn i Sigtuna kommun.

 

Men många som avviker har asylskäl. Och det finns egentligen inga säkra svar på varför barnen försvinner. Några sådana analyser görs inte, något Barnombudsmannen kritiserat. Det enda som förenar barnen är att deras framtidsutsikter är mörka. Såväl polisen som socialtjänsten ser tecken på de utnyttjas av kriminella ligor. Det pågår just nu flera förundersökningar om människohandel.

 

– Det är oerhört allvarligt att vi inte vet hur många gatubarn som finns i Sverige. Jag är helt övertygad om att det finns ligor som utnyttjar de här killarna i brottslig verksamhet, säger Paula Wallenius.

Hon menar att dagens lagstiftning är utformad för svenska barn.

–  Vårt samhälle är inte riktigt rustat för detta. Det är inte tänkt i lagstiftningen att sådant här kan hända och därför har inte myndigheter muskler att agera, säger Paula Wallenius."

 

Blåljus kommentar: Så ser problemen ut för en som arbetar med dem dagligen. I DN-reportaget kritiseras även polisen för att inte leta tillräckligt aktivt efter de tusentals barn som lämnat exempelvis mottagningsenheter eller asylboenden. De är då inte frihetsberövade, men efterlyses när de försvinner. Oftast finns ingen adress att leta på, men Polisen skall ändå leta upp dem, för att sätta dem i samma boende som de kan lämna när de önskar. Blåljus kan inte låta bli att påminna om, att när filmen om vaktingripandet i Malmö spreds, hade de på filmen agerande pojkarna redan avvikit igen - från tvångsvård. Polisen kritiserades kraftfullt för att vi inte letade tillräckligt aktivt, för att vi inte tog saken på allvar.

 

Facit kom dock kort därefter. Pojkarna var i Danmark. Polisen hade kunnat använda obegränsade resurser för att söka efter dem i Sverige. Med samma resultat. Så dog den debatten.

Kan vi äntligen börja tala om de verkliga problem vi har och som enhetschefen på enheten för ensamkommande barn i Sigtuna beskriver?

 

Tommy Hansson