Jag heter Christer Spjut var förhandlingschef i Polisförbundet mellan åren 1982 – januari 2004. Dessförinnan var jag ombudsman på förbundet från 1973. Före min tid i Polisförbundet var jag polis i Stockholm. Med anledning av detta har jag blivit tillfrågad om jag kan lämna en liten historisk betraktelse över tidigare års planering och genomförande av förhandlingar för medlemmarna i Polisförbundet.

Under årens lopp har den fackliga organisationen liksom arbetsgivaren förändrat sina organisationer  och avtalen har över tiden förändrats i de delar som gällt ordningen för hur förhandlingarna skall gå till. Varje förhandling var lärande och ledde till förändringar för att stärka inflytandet för medlemmarna och facket. Från åskådarplats upplever jag nu att arbetsgivarrollen förändrats på ett sådant sätt att det inte gynnar de personalpolitiska frågorna. Min egen reflektion är att kunskapen om polisrollen och polisens arbetsuppgifter var bättre förr hos de som hade ansvar för personalpolitiken.

Varje central förhandling mellan Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna inleddes senast då förhandlingen före avslutades med planering av kommande central förhandling. Avtalsperioderna har oftast varit fleråriga. Polisförbundets mål var att alla stora frågor skulle lösas i de centrala förhandlingarna och inte i de lokala förhandlingarna med RPS. Eftersom det inte var enbart Polisförbundet som facklig organisation som var part till Arbetsgivarverket var det viktigt att även övriga fackliga organisationer ställde sig bakom Polisförbundets mest centrala och viktiga yrkanden.

I diskussionerna utgick förbundsstyrelsen ofta ifrån att göra en omvärldsanalys över de senaste 10-15 åren för att kunna se vad som kunde påverka medlemmarnas förändringar i yrket och som därmed kunde påverka anställningsvillkoren och tillfredsställa medlemmarnas förhoppningar och förväntningar de kommande åren. Varje förhandling är inte en isolerad företeelse utan planeringen utgick från att förhandlingen var något långvarigt som kunde omfattade mer än en avtalsperiod.

Så var det exempelvis 1989 – kampanjen 15 000 NU! - och 2002, där förbundet i sitt yrkande gjorde åtaganden för att kvalitetssäkra polisarbetet med ekonomiska incitament. Vid bägge dessa tillfällen dominerades yrkandena av inflytandet för medlemmen och facket samt höjning av ingångslönerna och löneutvecklingen för medlemmarna. Det är överdrivet att säga att arbetsgivaren gillade dessa två uppgörelser. Man försökte med olika medel och med kraft få bort effekterna av förhandlingsresultaten, vilket de till viss del har lyckats med.

Förhandlingar som påkallades av Polisförbundet och som gällde större organisatoriska förändringar, höjning av ingångslöner, pensionsfrågor och övergripande arbetstidsfrågor är exempel på områden som skulle lösas med Arbetsgivarverket.

Modellen gjorde att ”kampen” inte enbart skulle tas med arbetsgivaren utan även genom att övertyga andra fackliga organisationer om vikten att gå i mål med förbundets yrkande. Det var viktigt att de yrkanden som överlämnades till arbetsgivaren skulle vara realistiska och inte prutbara. Att lämna yrkande som arbetsgivaren skulle kunna pruta på gjorde att arbetsgivaren lärde sig att det alltid finns en prutmån. Utan att pruta kunde man diskutera olika delar i genomförandefaser mm.

Men organisationen skulle aldrig tappa målet!

Fördelen med att driva principiellt viktiga frågor i de centrala förhandlingarna var att vi hade möjlighet att stranda förhandlingarna och finna en lösning tillsammans med medlare. Medlarna hade alltid en ambition att tillsammans med parterna finna en lösning som gjorde att bägge parter kunde känna tillfredsställelse över avtalet.

Mer som regel än undantag var att veckorna före det förhandlingarna skulle avslutas så bedrevs förhandlingarna under dygnets alla timmar. Förhandlingarna kunde pågå några dygn för att avlösas med ett dygns vila. Även förbundsstyrelsen och de lokala fackliga förtroendemännen fick vara beredda på att vara närvarande eller anträffbara under dygnets alla timmar. De förtroendevalda har också fått uppleva att få sova över i konferenslokalers olika utrymmen för att vara tillhands vid olika ställningstaganden.

Ingen ville avbryta förhandlingarna när man såg ljuset i tunneln utan då gällde det att kämpa för att få med väsentligheterna i yrkandena.

Att avtal och förhandlingsordningar genom tiden förändras är naturligt. Detta och en förändring av verksamheten - som ofta är snabb - kräver att motparten hos arbetsgivaren har stora kunskaper om verksamheten. Denna kunskap lär man sig inte i administrationen utan enbart genom praktiskt arbete.

Christer Spjut

Ps; Vi syns i Kungsträdgården den 24 augusti! Ds