Publicerat 2011-05-19 20:00

Chef/arbetsledare och kvinna:

Sexistisk A4-lapp

från "majoriteten"

på polisstationen

KRÖNIKA:

För mer än ett år sedan, jag tror att det snart blir två, blev jag tillfrågad om att skriva något om den tid jag som kvinna var arbetsledare och varför jag medvetet valt bort den delen i mitt liv. Då frågan kom, blev jag perplex. Har nu funderat klart över varför jag reagerade som jag gjorde. Det var alls inte för att jag inte trodde att jag kunde berätta ett och annat, utan det var för att jag kände skam. Jag ville inte att det skrivna från mig skulle uppfattas som en ”dåres försvarstal”, och kände då att jag rakt inte var rätt person för uppgiften.

Nu har tid förflutit, sår läkt och saker intagit sina rätta proportioner. Nu är det tid, nu känns det rätt. Jag tror att mina ”pippi-(långstrump)-flätor” har intagit sina ursprungliga platser.

Alla strävar efter att ”ingå”, vara lika, känna gemenskap och förstå sin egen grupps språk.

Samhällets normer utgörs av majoritetens ram. Minoriteten har antingen att rätta sig efter samhällets norm/majoritetens ram och finna sig i den, eller att slåss för att göra sin röst hörd såsom minoritet.

Jag, mina pippi-flätor och min känslighet var definitivt långt mer än tio år för tidigt ute i polisorganisationen. Missförstå mig rätt. Jag lever efter mitt hjärta i första hand,  jag vill se mig själv i spegeln och älska mig själv varje dag. Jag har inga problem med att säga vad jag tycker när jag bär på en övertygelse. Men att stå i skottgluggen varje dag på grund av min övertygelse, var för mig alldeles för mycket.

Jag har ETT liv, och i mitt liv ingår; familj, arbete och fritid. Jag är skyldig mig själv att leva ett så fullödigt liv som möjligt. Jag tänker aldrig bli bitter. Jag tänker måna om alla de vars liv jag kan medverka till att påverka positivt. Om någon mår dåligt vill jag finnas där som medmänniska. Om någon är respektlös mot andra, vill jag vara där och säga att det inte är ok. Jag vill stötta och verka för att medmänniskor känner att de är bra. Om något som beslutas ”uppifrån” redan vid beslutet är ogenomförbart, vill jag finnas där.

Jag vill inte obstruera, jag vill verka för förbättring och välmående.

Jag har fått höra att det är, ”viktigt för ett kvinnligt befäl att ha distans till övriga medarbetare”. Hur gör man då om man som kvinna  i själen är en människa som vill alla andra människor det bästa? Om man skojar med någon, flirtar man då? Om man klär sig kvinnligt, målar naglarna och bär push-up, flirtar man då? Om man säger snälla saker till någon, hör sig för om någon verkar må dåligt, flirtar man då? Blir det enkelt att arbetsleda om man som chef väljer att skära av den medmänskliga delen av ett ledarskap? Och om det är så, vill vi ha den sortens ledarskap? Och är det viktigare för en kvinnlig chef med ett hyfsat fördelaktigt utseende att skära av den medmänskliga delen av ett ledarskap?

För övrigt vet jag om mer än en man som varit befäl länge, utan att ha haft någon större distans till vare sig sina manliga eller kvinnliga medarbetare utan att det blivit någon konsekvens av Fukushima-mått mätt. I mitt fall tycker jag att det blev så.

Jag har en väldigt stor integritet och yrkesstolthet. Jag har höga krav på mig själv. Men högst på min kravlista är att vara en god mor till mina barn. INGET kan någonsin få mig att välja något annat före mina barn. ALLT annat är utbytbart, och det kan ingen titel eller lön rucka på. Jag säger inte att det inte är så också för andra men jag tror att det är mindre vanligt bland män. Jag kan ha fel, det har jag haft förr.

Jag skulle kunna berätta hela min livshistoria och i det här fallet menar jag den om mitt yrkesliv. Men av respekt även för personer som (i vissa fall av ren obetänksamhet) gjort mig illa, gör jag inte det annat än för de som jag ser behöver få höra den. Och när det gäller mina erfarenheter så delar jag dem med minoriteter som upplever samma utanförskap som jag upplevde att jag gjorde. De andra klarar sig så bra ändå, för de är ännu så länge i majoritet.

Men en episod vill jag ändå dela med mig av. En incident som på intet sätt, enligt personen som låg bakom den, betydde något alls. Jag tror honom, för sådan är jag som person. Han menade inget illa, ändå blev det så fel.

Jag kom till jobbet, skulle göra utsättning. Sätta ihop patrullerna och inhämta den information som skulle gå vidare. Var alltid tidig för jag ville vara förberedd. Redan innan jag kommit upp från omklädningsrummet ser jag ett A4:a ark upptejpat på den allmänna dörren in till ordningsavdelningen. En turmedlem står och läser, och han tittar konstigt på mig. Jag skrattar, min vana trogen, och frågar varför han ser så konstig ut. Han går in genom dörren, och trampar vidare. Jag känner att något är fel, och läser på det upptejpade A4:a arket. Någon har kopierat en bild ur en arbetsmiljökampanj (en bild jag personligen redan innan hade något svårt för då jag aldrig förstod budskapet). En man i polisuniform sitter på en pall, en kvinna i polisuniform står i princip grensle över mannen och de kysser varandra.

Högst upp på A4:a arket står det: ”Yttre befäl Anneli tar hand om killarna i tur 2”.

Jag blev fly förbannad. Besviken, förnärmad och så in i helvete förbannad. Rev ned lappen, halvsprang ut i lunchrummet och frågade mina turmedlemmar (samtliga män) om de kunde förklara vad detta var. Ingen sade något, samtliga bara skakade på huvudet. Och samtliga hade sett lappen utan att ta ned den. Inte ens av respekt för mig som medmänniska. Jag slängde lappen i soporna, gick iväg till Stationsbefälsrummet och vittjade mitt brevfack. Längs korridoren fanns samma kopia uppklistrad på flera ställen, men jag ignorerade och gick förbi.

I mitt brevfack låg originalbilden, med samma skrivna text, skriven med skrivmaskin som då fanns kvar i ett fåtal. Jag vände mig om med bilden i handen och frågade det tillförordnade stationsbefälet (som tillträdde sin YB- tjänst samtidigt som jag), ”vad fan är det här?”. Han svarade; ”ja, jag var rädd att du skulle ta det så”. Och hur var det tänkt att jag skulle ta det, undrar jag fortfarande. Och om han var rädd för att jag skulle ta det så, varför påtalade han inte det då? Han och jag har inget otalt idag och har aldrig haft.

Jag har en viss förståelse för det här med grupptryck, och det var mest uttrycket och det tysta medgivandet som gjorde ont.

Jag var det enda kvinnliga befälet där och då, men varför använde man inte något av de andra fem manliga namnen istället?

Jag gav F-N i det hela, och gick in i ett avrapporteringsrum för att göra min utsättning. Mitt Stationsbefäl kom in i rummet och bad mig att, ”inte göra detta till en man/ kvinnofråga, utan ta det med personen det berörde”. Japp sa’ jag och bad vederbörande gå ut ur rummet eftersom jag hade ett jobb att sköta. En stund senare kom en av turmedlemmarna in i rummet och sade att han tyckte att det var för djävligt det som hänt, och att han nu gått runt och plockat ned alla lapparna och kastat dem. Jag kan tillägga att den turmedlemmen nu, sedan nio år, är min livskamrat. Den ende som när mitt liv var som allra mörkast, (och de mörka sakerna handlar mycket lite om ens något om saker relaterat till jobbet) sträckte ut handen, vägrade ta flera nej till svar, och behandlade mig med respekt.

Jag har alltid varit en sådan polis som kvoterats in, eller (som några äldre kollegor i distriktet uttryckte sig) fått tjänst för att; ”nu har de kastat upp alla gubbar i luften och börjat dela ut tjänsterna på måfå”.

Vi pratar 2000- tal nu, mina vänner, och ja, det är möjligt att jag tagit åt mig under årens lopp.

Men säg mig vem ur majoriteten som inte hade gjort det? För övrigt är jag förvissad om att ingen ens skulle fått för sig att använda det uttryckssättet mot en som var "likadan", för man var ju i majoritet och tillhörde normen.

I gymmet för sisådär 22 år sedan råkade jag få höra ett samtal mellan de enda två övriga i rummet, två män, medan jag gjorde sit-ups. Samtalet gick ut på att det var för D- ligt att man nu bara ville ha in tjejer till varje pris, och att man valde att kvotera in dem till och med.

Det blev tyst en stund, jag undrade naturligtvis varför de tystnade och tittade på dem. En av dem säger då:

” Ja vi menar ju inte dig såklart, det är alla andra”. Av min sort då, eller? Och vaddå inte jag, de hade ingen aning om vad jag gick för då. Det var 22 år sedan, och jag hör det än idag.

Den skam jag känt genom åren, handlar inte om vad jag gjort som jag bör skämmas över. Min skam genom åren handlar om varför jag är som jag är, när det är alla andra som är som man ska vara.

Jag är innerligt trött på att bära på en skam som inte är min egen.

Därför tar jag av mig skammen nu, ger den till er och i bästa fall packar ni ihop den åt oss och lägger den i arkivet där den hör hemma.

Självklart ska bäste man bli utvald till jobbet, men det kan också vara bäste befattningshavare. Och då ska man vara tydlig med att det är så också!

Som slutord vill jag säga att jag vet att jag skulle vara en bra arbetsledare. Bekräftat (och bekräftelse behöver vi alla) blev det för mig efter mitt beslut om att inte längre sträva efter det. Inget kan väga tyngre för mig än att få personliga besök med önskningar om fortsatt ledarskap från medarbetare, fackliga representanter och högre arbetsledare. Men mitt liv betyder mer för mig än att ta den baksida det för mig innebar, visserligen tio år för tidigt.
Jag säger som Grynet; ”ta ingen skit!”.

Jag ser att vi nu är på god väg att förändra arbetsledarskapet till det bättre, och det gläder mig mycket. Det ska vi vara rädda om.

Anneli Hedén
Med ursprung i ”Velour- turen” i dåvarande Jakobsbergs PD, anno 1992.