Publicerat 2011-09-29 19:30

”Blodtrycket steg

på första uppslaget”

Jag trodde att jag blivit exkluderad i prenumerationskretsen för Svensk polis, eftersom jag inte fått hem någon tidning. Men det visade sig att min väna hustru "städat bort" tidningen för att skona min redan vacklande hälsa. Jag fann den dock och kastade mig över mitt självpåtagna, självdestruktiva recenserande.

I vanlig ordning steg blodtrycket på första uppslaget. "Fokus på vaneförbrytare" med den vanliga bilden av en trygg, lugn, vänlig men samtidigt auktoritär rikspolischef. Jaså, nu har Rps fått upp ögonen för vaneförbrytarna och ska ta tag i hårdhandskarna. Nu ska vi ta dom!!! D.v.s. ta fram bästa möjliga arbetsmetoder, studera lyckade lokala insatser, erfarenheter från andra länder och ta fram en vägledning med riktlinjer och verktyg så att polismyndigheterna skall kunna identifiera och göra träffande urval på vilka personer som kan och ska omfattas av åtgärderna. Jo, jo. Det var ord och inga visor. Nu kommer buset att stoppas!!!

Vi äger inte problemet vaneförbrytare

Jag drar mig till minnes "piss 96" ett uttryck myntat av ett numer pensionerat stationsbefäl på gamla Norrmalm. Det var när det blev brottsligt att vara påverkad av narkotika. Äntligen skulle vi komma åt alla notoriska missbrukare på plattan. Genom att vi rapporterade dessa stackars, trasiga individer skulle socialförvaltningen vara tvungna att agera och skriva in alla på LVM. Sen skulle vi vara av med heroin- och amfetamin-konsumenterna för evigt. Alla fick pissa, om och om igen. Det måste ha varit kubikmeter med knarkpiss som hamnade hos SKL. Vad blev då resultatet efter ett helt års urinerande?  Jo, totalt tre LVM som kunde knytas till insatsen. Man hade glömt att prata med soc., man hade glömt att se helheten.

Gällande vaneförbrytare äger vi inte problemet. Vi rapporterar dom, vi frihetsberövar dom, vi jagar bus. Jag tror att vi har rätt bra koll på busarna utan Rps kommande vägledning. Men så länge vår övriga rättskedja ser återkommande brottslighet som en förmildrande omständighet så kommer vi svårligen att kunna göra något åt problemet. För att citera en annan kollega, det är som att ro i snor. Det går åt mycket kraft men vi kommer ingenstans.

Från Rps får vi istället komplicerade, ologiska och tidskrävande avrapporteringssystem som binder oss allt mer tid framför datorskärmen. För att då öka den erbarmligt dåliga synligheten kommer man på att vi ska ta med oss datorerna ut, för då syns vi ju när vi skriver!!!

En konstig, konstig värld

Jag är säker på att infarkten tar mig innan man ser något slut på detta elände, detta moment 22 som inte ens Heller hade kunnat tänka ut bättre.

Jag bläddrar vidare. Insatspolis kommer jag aldrig att bli, för fet och för gammal. Glada poliser på hästar ( kör ni det upplägget i vartannat nummer ? ) Lite halvinformativa artiklar, och sen "vem räddar räddaren?". Intressant och tänkvärt om debriefing, här drar man sig till minnes att Stockholm har tagit bort debriefingorganisationen, det ska ske avlastningssamtal istället. Polismyndigheten i Stockholm verkar inte helt synkade med Rps i den frågan.

Fortsätter bläddra. Noterar den absurda situationen med kollegan som fick betala rättegångskostnaderna. Det är en konstig, konstig värld.

Jaha. Så var läsningen över för denna gång. Tycker det går i ungefär samma stil. Ingenting om avtalsförhandlingarna, inte en rad om belsebubs ATA, noll om frågorna som verkligen engagerar svensk polis. Men jag måste ge er, glada poliser till häst... Får vi se sjöpoliser igen till nästa nummer???

Med vänliga hälsningar,
den fortfarande bittra, fetlagda och utbrända tidningsrecensenten.

Patrik Gustafsson
Skyddsombud/yttre befäl, Roslagen