Publicerat 2014-06-19 08:40

Beslutsamhet, sammanhållning och disciplin

Gunno Gunnmo, som var som bekant ordförande i Polisförbundet 1989-1990 när kampanjen 15000NU! genomfördes och ledde till ett lyft för polislönerna, har välvilligt ställt upp på en intervju för Blåljus. Gunno berättar att han är ganska väl insatt i vår nuvarande lönerörelse.  

 

Vilka var framgångsfaktorerna den gången? -Det vi kan lära av historien är att den inte går att upprepa, ändå upprepar sig historien ständigt. Även då var det oklart vilket mandat vår motpart hade. Men det var en central förhandling vilket gör skillnad mot dagens situation.

När vi hade våra manifestationer, för 15000NU fanns ett mantra på tre punkter, Beslutsamhet, sammanhållning och disciplin. Det är grundläggande förutsättningar för att nå goda fackliga resultat. Först måste vi bestämma vad vi vill, och vad vi inte backar från. Sammanhållningen visade vi vid manifestationerna där flertalet poliser i hela Sverige deltog. Då blev det omöjligt för arbetsgivaren att hävda att Polisförbundet inte företrädde sina medlemmar.

Disciplinen innebär att alla står bakom huvudagendan och att det är facket som håller i taktpinnen. Olagliga aktioner, beroende på hur de manifesterar sig, riskerar att både få förhandlingar att gå överstyr och att i värsta fall vända allmänheten mot poliserna.

 

Vad säger du om den situation som PF har hamnat i nu, med fredsplikt och ett lönenämndsutslag som gått oss emot?

-Fredsplikten är inget stort problem, det är en del av den svenska modellen. Strejk bör vara förbehållna huvudavtalen, när det gäller fördelningen enligt huvudavtalet borde det vara möjligt att komma fram till en överenskommelse utan att gå till den typen av stridsåtgärder.

 

Gunno har själv inte varit med om att hamna i lönenämnd, att arbetsgivaren denna gång fick igenom sina krav ograverade tyder på ett ganska kraftfullt politiskt ingripande. Det grundar han på både det som hände i lönenämnden , men framför allt på det som hände innan. Först kom parterna överens om ett avtal, där det framstod som att RPS var motparten. När sedan mandatet att skriva under dras undan, är det knappast Arbetsgivarverkets verk, det är en konsultativ organisation som inte bestämmer över självständiga myndighetschefer!

Någon annan drog undan mandatet, är Gunnos slutsats.

 

Polisförbundets insats mot ingångslönen, är en central fråga inför den nationella polismyndigheten, det blir även en nationell fråga, då ingångslönen inte lär bli individuell. Motsatsen skulle bli lönedrivande, och särskilt så på vissa orter. Frågan är om det verkligen kan vara arbetsgivaren syfte. Det ställer även frågan på sin spets, vilken långsiktig lönepolitisk strategi som arbetsgivaren har.

 

Hur bör Polisförbundet gå vidare för att nå framgång?

-Att vi höjer grundlönerna är nödvändigt för att uppvärdera kollektivet.

 

Hur skall vi fackligt hantera medlemmarnas missnöje?

-Risken med spontana aktioner är att de klassas som olovliga stridsåtgärder, och att facket kan få det vänt emot sig. Aktionerna är samtidigt ett bevis på det missnöje och den otålighet som facket har beskrivit men arbetsgivaren inte velat ta hänsyn till!

Gunno kan inte förstå hur en arbetsgivare kan försätta sig i den här situationen inför den största omorganisationen sedan förstatligandet, att riskera att medarbetarnas missnöje motverkar förändringen. Han påpekar att Polisverksamheten är ett slags personalintensivt kunskapsföretag, och att personalen där är den viktigaste tillgången. Det innebär att polisernas engagemang avgörande för resultatet i verksamheten. Dessvärre tycks polisernas arbetsgivare inte fullt ut ha uppfattat vad det innebär, avslutar Gunno.

 

Tommy Hansson