Att stoppa drograttfylla kan vara tjänstefel.

"Rättslig reglering

Polisen har enligt 2 § polislagen (1984:387) till uppgift bl.a. att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat. Av bestämmelsen följer att polisen har en övergripande skyldighet att ingripa mot brott. I 8 § samma lag ges allmänna principer för ingripanden av polisen. Av bestämmelsen framgår att polisen, vid verkställande av en tjänsteuppgift, under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ska ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. För det fall tvång måste tillgripas, ska det ske endast i den form och i den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.

Av 10 § första stycket 5 polislagen framgår att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om polismannen med laga stöd ska stoppa ett fordon. Och enligt 22 § samma lag får en polisman stoppa ett fordon bl.a om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet gjort sig skyldig till brott.

I 1 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning, FAP 933-1, hänvisas till ett antal andra föreskrifter och allmänna råd, bl.a. om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § första stycket 5 polislagen, Rikspolisstyrelsens föreskrifte och allmänna råd, FAP 104-1. Enligt 3 § FAP 933-1 får en polismyndighet använda andra särskilda hjälpmedel vid våldsanvändning än sådana som anges i 1 § endast om de har godkänts av Rikspolisstyrelsen (RPS). Enligt 7 § FAP 104-1 ska ett påbörjat förföljande eller efterföljande omedelbart rapporteras till vakthavande befäl

och denne, eller den som han eller hon utser, ska därefter leda polisinsatsen. Av de allmänna råden till bestämmelsen framgår bl.a. att ett förföljande utsätter både inblandade och personer i närheten för allvarliga risker och att det därför är särskilt viktigt att riskerna med åtgärden alltid vägs mot orsakerna till åtgärden. Ett förföljande kan enligt de allmänna råden vara motiverat i de fall när den flyende genom visad brottslighet är att anse som farlig för andra människors liv eller hälsa. Förföljandet bör avbrytas så snart det innebär allvarlig fara för att någon skadas i de fall den flyendes farlighet inte är känd eller inte bedöms vara av svårartad beskaffenhet.

Vakthavande befäl bör, mot bakgrund av den information som inrapporteras från förföljandet, löpande bedöma om det med beaktande av trafiksituationen och beslutsunderlaget i övrigt kan anses försvarligt att fortsätta ett förföljande. I annat fall kan detta avbrytas eller övergå i ett efterföljande. Alternativt kan teknisk hjälpmedel användas för att stoppa fordonet.

Under rubriken ”Tekniska hjälpmedel” anges i 8 § att polismyndigheten fattar beslut om att använda spikmatta, fordonsnät eller fast hinder. I de anslutande allmänna råden framhålls bl.a. att det vid val av tekniska hjälpmedel för att stoppa ett fordon är särskilt viktigt att syftet med åtgärden vägs mot de risker som åtgärden kan medföra.

Ett fast hinder får enligt 12 § användas för att stoppa ett motordrivet fordon endast om det är synnerligen angeläget att omedelbart stoppa fordonet och andra metoder inte kan användas. Och av 13 § framgår på vilket sätt en förare som ska stoppas ska förvarnas om att ett fast hinder är upprättat. I de allmänna råden till bestämmelsen anges att ett fast hinder kan utgöras av ett tungt fordon eller liknande föremål.

Skuld

Vakthavande har menat att han genom att beordra polispatrullerna att slå av på takten avbröt förföljandet. Eftersom han inte samtidigt gav order om att polisbilarnas sirener skulle stängas av, får förföljandet emellertid anses ha fortgått.

Frågan i målet är om Vakthavande, genom att fråga brovaktaren om denne kunde öppna Hjulstabron, uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

Vakthavande har visserligen inte beordrat brovaktaren att öppna bron. Han har emellertid under åberopande av sin ställning som vakthavande befäl hos polisen i Uppsala län och med hänvisning till att polisen följde efter en bil frågat brovaktaren om denne kunde öppna bron. Brovaktaren har uppenbarligen inte ifrågasatt Vakthavandes budskap utan omgående öppnat bron. Med hänsyn till att det gällde en pågående polisinsats är brovaktarens åtgärd förklarlig och detta oavsett vilka instruktioner som må ha gällt för denne. Vakthavande måste också ha insett att hans samtal med brovaktaren av denne skulle kunna uppfattas som en direkt uppmaning att öppna bron. Vakthavande har således vid myndighetsutövning uppsåtligen förmått brovaktaren att öppna bron.

Av 3 § i FAP 933-1 följer att andra särskilda hjälpmedel vid polisens våldsanvändning än de som särskilt räknas upp i 1 § i samma föreskrifter inte får användas, såvida de inte godkänts av RPS. De metoder som får användas för att stoppa bilar är därmed i praktiken uttömmande reglerade i FAP 104-1. En broöppning i syfte att tvinga en bilförare att stanna måste för att vara tillåten alltså kunna inordnas bland de tekniska åtgärder som anges i 12 § i denna FAP. Något utrymme för andra polistaktiska åtgärder i detta syfte finns inte utöver sådana som får beslutas av RPS.

Frågan är om öppnandet av Hjulstabron innebar att polisen lät upprätta ett fast hinder eller om detta var ett oreglerat och därmed otillåtet hjälpmedel för att stoppa de flyendes framfart. Någon definition av fast hinder lämnas inte i FAP 104-1 men i allmänna råd under 13 § anges att ett fast hinder kan utgöras av ett tungt fordon eller liknande. Åtgärden att låta öppna svängbron har samma effekt som ett fast hinder, nämligen att omedelbart stoppa ett fordons vidare färd. De varningssignaler som finns fastmonterade i anslutning till Hjulstabron avviker visserligen från dem som anges i 13 § FAP 104-1 men får antas vara väl så tydliga. Mot angiven bakgrund får åtgärden att öppna bron anses vara att jämställa med användandet av ett fast hinder.

Vakthavande hade information om att de som färdades i bilen kunde misstänkas för ett mindre allvarligt tillgreppsbrott (stöld eller snatteri) och att föraren allvarligt åsidosatte viktiga trafikföreskrifter. Med hänsyn till brottsmisstankarna och övriga trafikanters säkerhet  fanns det alltså i sig goda skäl för polisen att försöka stoppa fordonet.

Polisen får endast i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt använda våld vid stoppandet av ett fordon. Ett fast hinder får endast användas i de fall det är synnerligen angeläget att omedelbart låta stoppa ett fordon. Med beaktande av de relativt lindriga brott personerna i bilen var misstänkta för, den aktuella trafiksituationen och med hänsyn till riskerna med användandet av ett fast hinder, särskilt i en situation då föraren kunde misstänkas vara påverkad och hans omdömesförmåga nedsatt, anser tingsrätten att det inte varit synnerligen angeläget att omedelbart låta stoppa fordonet. Mot bakgrund därav har det inte varit försvarligt av Vakthavande att fatta beslutet om att låta öppna Hjulstabron för att förhindra bilens fortsatta färd. I det hänseendet måste han anses

ha varit oaktsam.

Tingsrätten finner sammantaget att Vakthavande av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom att låta öppna Hjulstabron åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

Gärningen är inte att anse som ringa. Åtalet är styrkt och Vakthavande ska dömas för tjänstefel."

Blåljus kommentar: Av domen framgår att de båda männen i bilen hade höga halter av amfetamin i blodet. Hur många oskyldiga trafikanter som slapp möta detta livsfarliga ekipage, genom att färden stoppades, framgår inte av domen.

Uppdatering: Enligt TT har Vakthavande bett sin advokat, Johan Eriksson, att överklaga domen till hovrtätten, han anser sig oskyldig.

Uppdatering II, Hanne Kjöller skriver klokt i dagens DN om hur svårt det är att alltid besluta rätt, när man inte vet vad som händer vid ett visst beslut förrän efteråt. Hon skriver:

"Men jag avundas inte de poliser som i dag och i framtiden har att bedöma riskerna med att ingripa mot riskerna med att inte göra det. Just när det gäller vingliga bilförare, som man inte vet särskilt mycket om, mer än att de vägrar låta sig stoppas och kör alldeles för fort utan någon hänsyn till trafikregler, ter det sig särdeles vanskligt. Risken med att avstå från ett stressande förföljande är förstås att andra liv går förlorade."

Tommy Hansson