Återupprätta förtroendet för den "vanlige polisen"

För en dryg vecka sedan så publicerades en artikel i SvD av Micael Björk, docent i sociologi. Björk beskriver hur polisen genomsyras av krav på resultat, krav som ofta sätts av personer och på nivåer där kunskapen om verksamheten är minst sagt bristfällig. Kraven kommer ofta hela vägen ifrån regeringen och regleringsbrevet.

”Det är som om själva kärnverksamheterna bestod i administrativ teknik och återrapportering.”

Björk har i sin forskning kommit fram till att tron att allt poliser gör måste kontrolleras genom resultatkrav och uppföljning är djupt kontraproduktiv, och lyfter istället fram fördelarna med att man återupprättar respekten för det yrkeskunnande och den motivation som finns hos vanliga poliser. Björks text har välförtjänt lyfts fram och hyllats, bland annat här på Blåljus.

Även skribenten och före detta polisen Magnus Ernström (som skriver bloggen ”Morgonsur”) lyfter fram liknande tankar i ett långt och läsvärt inlägg. Ernström bygger vidare på Björks tankar om oviljan att se den enskilde polismannen som en ”intellektuell resurs”, och ger ett antal konkreta och genomtänkta förslag på vad som borde förändras.

Många av de problem som Björk och Ernström pekar på kan språras till begreppet ”New Public Management”, som Maciej Zaremba, mannen med Sveriges kanske vassaste penna, har gjort känt genom sina reportageserier om skolan och sjukvården (och som också skrivits om tidigare på Blåljus). Vad det handlar om är att man ser på och styr offentlig verksamhet efter modeller ifrån näringslivet där begreppet ”resultat” lätt kan översättas i kronor och ören. En sådan modell är problematisk nog då den appliceras på vinstdrivande företag eftersom den tenderar att vara kortsiktig och missa omvärldsfaktorer. I offentlig verksamhet är den, vilket Zaremba visat i sina artikelserier, katastrofal. De resultat som olika verksamhetsgrenar skall mätas mot och belönas efter är godtyckliga och ofullständiga, och styr arbetet helt fel. I Danmark har de som införde metoden i den offentliga verksamheten också offentligt bett om ursäkt, och även i Norge förs en kritisk debatt.

Resultatet för Polisens del blir en organisation där man, så som Björk och Ernström beskriver, kortsluter dem som skall utföra jobbet och har störst förståelse för vad de olika prioriteringarna innebär i praktiken. Och ju hårdare detta drivs av chefer som är blint ”lojala med fattade beslut”, desto längre kommer man ifrån polisens kvalitativa kärnuppdrag, att ”skydda, hjälpa och ställa till rätta”. Således finns det IG-poliser som får lära sig att det är illojalt att lämna trafikkontrollen som behövs för att samla tillräckligt med blås och ta de jobb som larmas ut av LKC.  Det finns även utredare som får höra att de måste lägga undan utredningar med grovt kränkta och utsatta målsägare för att ägna sig åt att målärenden eller slutföra/lägga ned förundersökningar som är mindre tidskrävande. Zaremba har själv nämnt polisens ”pinnjakt” som ett exempel på hur ”new public management” förstör offentlig verksamhet.

Som Zaremba visar är problemet i grunden politiskt. Det kräver alltså även politiska lösningar. Det finns dock en hel del som skulle kunna förbättras inom polisen oavsett vem som är justitieminister och vad som står i regleringsbrevet. Med ett modernare ledarskap där chefer uppmanas att inte bara visa lojalitet mot sina chefer och de beslut som har fattats högre upp i organisationen, utan också uppmuntras att visa lojalitet mot sina medarbetare och, kanske viktigast av allt, mot det kvalitativa kärnuppdraget, så skulle inte de ofta rent kontraproduktiva prioriteringar som blir konsekvensen av ”new public management” tillåtas få lika stora negativa effekter på verksamheten.

Mer av Zaremba här

Martin Marmgren