Publicerat 2015-08-23 10:10

Utrustningen för tung - går inte att fotpatrullera

Kadhammar beskriver i sitt reportage i Aftonbladet vilken oro människor i Malmö känner särskilt i vissa områden. Han har tagit sig omaket att försöka gå till botten med varför det är som det är, och noterar i förbigående hur polishuset i Malmö närmast kan betraktas som ett ointagligt fort, på grund av säkerhetsläget. Han talar med boende som vill komma bort från området för att slippa vara oroliga så fort en familjemedlem lämnar lägenheten, och för att våga sova med fönstret öppet.

Kahammar frågar en kommunikatör på förebyggarsektionen, hur de ser på polisens resurser:
"Ibland när medborgarna frågar polisen varför de inte är här får de svaret att poliserna är här men de syns inte, de är civilklädda. Ibland får medborgarna svaret att polisen är på semester. Ibland att det är omorganisation och svårt med bemanningen."

När Kadhammar frågar en hög polischef varför polishuset är som en fästning och  varför han inte ser några fotpatrullerande poliser på de mest brottsbelastade platserna i Malmö, svarar polischefen: – Vi släpper inte in någon, särskilt inte sedan det börjat smälla bomber.
Han säger att våldet eskalerat. Kriminella gjorde förr upp med basebollträn och knivar, nu har de skjutvapen och handgranater.

När det gäller poliser ute på gatorna säger chefen: Det är inte så enkelt, gängen flyttar på sig, de har raffinerade varningssystem. Förresten har poliserna så mycket utrustning, det är tungt att gå.
– Man väger mycket som polis. Han påpekar att från första september ska permanenta grupper arbeta i problemområdena.

Det låter lite som att chefen har en aning om vilka faktorer som styr poliserna. Ett problem som många poliser på gatan känner till, är att vid fotpatrullering måste det finnas en rejäl backupresurs, rätt vad det är kan en situation spetsa till sig och då kan två poliser till fots vara illa ute. Och ställer poliserna en bil för att fotpatrullera finns ingen garanti för att de kan använda bilen vid eventuellt transportbehov av gripna eller för egen del, om de har lämnat den utom synhåll bara en kort stund.
I dagens SvD finns ytterligare ett reportage på liknande tema, en intervjuad mamma berättar för  tidningen om drogförsäljning nära huset, om kanyler och blodiga toalettspappersbitar i trappuppgången.

 

– Till och med barnen säger: Kan vi inte flytta? Jag oroar mig mycket för dem. Känner mig inte alls trygg när de är på innergården längre. Inte när våldet verkar slå så random, jag tänker på skjutningen vid Mobilia, alldeles vid en hamburgerrestaurang full av människor.

Blåljus skulle önska att många, polischefer, politiker och journalister skulle läsa Kadhammars och SvDs raka beskrivande reportage.

Men risken är att de i stället lyssnar på Godmorgon Världen i Public Service radio P1. Där har en journalist bjudits in för att göra reklam för sin nya bok. Journalisten är bekant för att hans bror var med och startade "Megafonen" i Husby, och vägrade ta avstånd från våldet under oroligheterna där för ett par år sedan. Journalisten är även bekant för att ha författat en text på vänstersajten Politism, där han är starkt kritisk till att södra Järva fått fler poliser som ska arbeta lokalt. Journalisten i frågas åsikter har han så klart rätt till. Men det blir aningen patetiskt när Godmorgon Världens journalist beskriver verkligheten på följande sätt:

Då inträffade ju de här så kallade husbykravallrena och "poliser och journalister ockuperade gatorna i Husby." Om demokratins försvarare, journalister och poliser, beskrivs som en ockupationsmakt, av en journalist, kan en ju undra vilken legal status Husby har i dennes ögon...

Det blir inte ett särskilt bra reportage när samsynen blir så uppenbar...

Tommy Hansson