Publicerat 2015-07-23 08:50

Straffrabatt och nedläggningar irriterar allmänhet och polis

SvD har i två separata ledare diskuterat hur polisens och rättsväsendet klarar av att hantera vardagsbrott. När journalister eller andra drabbas av brott, är det självklart att deras ärenden borde prioriteras. Det är som en del av samhällskontraktet, att polisens resurser räcker till, varje dag, varje natt, överallt i Sverige. Oavsett om det gäller en missbrukare i en bil, ett inbrott i en bostad eller en handgranat i Malmö.

 

Ledare nr två ovan är skriven av Erik Lakomaa, och handlar om en nedlagd utredning av ett bilinbrott där gärningsmannen greps på bar gärning. Utredningen lades ned bland annat för att åklagaren inte ansåg att "något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därmed åsidosatts" Lakomaa skriver:

 

"Man skulle samtidigt kunna tycka att det borde vara ett ”väsentligt allmänt intresse” att inte signalera till kriminella att det är fritt fram att begå lindrigare brott om de redan är misstänkta för allvarligare. Om inte kan man kanske tycka att det vore att ”väsentligt allmänt intresse” för åklagarmyndigheten agera på ett sätt som bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Här ser det snarast ut som man aktivt arbetar för att minska detta.

 

Man undrar också vad de polismän som grep gärningsmannen på bar gärning tycker, eller de vittnen som såg till att mannen kunde gripas. Kanske att de kunnat använda sin tid vettigare om de vetat att deras insats inte skulle ge något? Jag hoppas att det inte är så. Men risken är att åklagarbeslut som detta leder dit."

 

Erik Lakomaa är forskare vid Handelshögskolan, och gästskribent på SvD ledarsida.

 

Så vad tycker poliser om vilka möjligheter lagstiftningen ger för ett bra polisarbete? En eller flera ledtrådar, som media gärna får fortsätta att dra i finns i nedanstående text som en kollega i frustration skrev på facebook och har ställt till Blåljus förfogande:

 

"Det jag kommer att berätta om här är inga nyheter för oss som arbetar inom rättsväsendet men jag befarar att många andra inte vet om hur tandlös vår lagstiftning har blivit inom vissa områden.

 

Det här är en verklighet som skapar stor frustration för många, inte minst för oss poliser. Det jag vill berätta om är hur skevt allting har blivit. Jag vill berätta om min syn på mängdbrotten som begås varje dag i Sverige.

 

Polisen kritiseras ofta för att vara usla på att utreda mängdbrott samtidigt som antalet brott av den karaktären ökar. När vi sedan lyckas gripa någon med handen i kakburken, blir resultatet oftast att ärendet förundersökningsbegränsas eller att åklagaren nödgas använda sig av åtalsunderlåtelse. Gärningsmannen får alltså inget egentligt straff (påföljd) för det brott som han eller hon har begått. Gärningsmannen har dessutom varit fri sedan länge och har uppskattningsvis begått hundratals liknande brott. Det är i alla fall det antal de själva brukar uppge att de begår innan de åker fast igen. Jag ser ingen anledning till att de skulle ljuga om den siffran.

 

En person med ett tyngre drogmissbruk behöver dagligen få in ca 1500 kr bara för att finansiera sitt missbruk. I praktiken betyder det att han/hon måste stjäla gods för det tiodubbla för att snabbt kunna realisera godset till kontanter samma dag. Med andra ord blir det tämligen många brottsoffer bara för att hålla en person med ett pågående missbruk ovanför ytan.

 

Om personen istället hade fått sitta anhållen och häktad under en längre tid, fått ett kännbart straff så hade i alla fall inte han eller hon kunnat begå brott under den tiden. Jag är faktiskt inget större fan av bara inlåsning och förvaring utan personen måste få hjälp med att komma ur sitt missbruk. MEN man ska inte underskatta det brottspreventiva i att personen får sitta inspärrad en längre tid. Cykeln på torget, smyckena i lägenheten eller bilen på gatan hade i vart fall inte kunnat stjälas av just den individen.

 

Jag är helt övertygad om att en skarpare reglering skulle göra en markant skillnad på statistiken över mängdbrott. I dagsläget blir det på sin höjd ett gripande, personen förhörs på en polisstation och åklagaren väljer att anhålla personen i en dag eller två. Personen släpps sedan och går raka vägen ut och begår nya brott. Jag och mina kollegor ser det här mönstret dagligen.

 

Den polisiära utredningen som vi gör blir mer av en fin paketering för målsägaren och dennes försäkringsbolag än någon egentlig konsekvens för den som begått brottet. Det här är så otroligt frustrerande att se och motivationen dalar när man varje dag åker runt och tar upp anmälningar av ledsna och besvikna målsägare som inte allt för sällan säger “det här kommer väl läggas ner va, den här anmälan är väl bara till för försäkringsbolaget?!”. Till denna personliga frustration kan jag lägga till den irritation jag känner över att behöva se personen som jag dagen innan grep för ett inbrott i ett källarförråd, nu är ute och planlöst går omkring i ett nytt bostadsområde.

 

Jag vet om att bakgrunden till dessa lagar och regler handlar om processekonomi. Statens resurser ska användas effektivt och krutet ska läggas på den typen av brott som är absolut viktigast. Det farliga är dock att när den här typen av brott eskalerar, bidrar det till att samhällets invånare tappar förtroendet för hela rättskedjan. Det här måste få kosta! Punkt.

 

I relation till hur många mängdbrott som sker, är det faktiskt väldigt få personer som begår dessa. Brotten drabbar samhällets laglydiga invånare och skapar stor irritation och besvär. Om gärningsmännen får ordentliga straff istället för att åtnjuta den straffrabatt som idag råder, kommer mängdbrotten att sjunka rejält. Brotten kommer inte att försvinna men de kommer att minska betydligt.

 

Så här ser det ut och det är inte bara vi inom rättsväsendet som vet om det. Även de kriminella tycker att det är mycket märkligt att de mer eller mindre blir påföljdsimmuna när de är misstänkta för ett grövre brott. Det är inte helt ovanligt att personen har ca 50-100 öppna ärenden där han eller hon är uppsatt som skäligen misstänkt. Det finns alltså viss bevisning som talar för att personen är skyldig till alla dessa brott. Man kan då leka med tanken och fundera kring hur många brott just den här individen har begått som polisen inte vet om.

 

Hur är det då möjligt att samhället tolererar att en person som uppenbarligen är väldigt brottsaktiv får vara ute i det fria? Svaret är nog tyvärr så tråkigt som att det inte finns de resurser inom rättsväsendet som behövs och därför har lagstiftaren valt att istället hitta ett sätt att kunna begränsa och mer eller mindre dra ett streck över större delen av de brott som gärningsmannen begått. Alla kan göra fel men jag anser att en person som gjort samma typ av fel, ibland hundra gånger, ska få en ordentlig påföljd. Att som nu göra dem mer eller mindre straffimmuna är helt orimligt.

 

Jag tycker också att man börjar i fel ände när det ofta uttalas att polisen ska bli bättre på att utreda och lösa mängdbrott. Vårt fokus borde istället vara att se till att dessa brott begås i en mycket mindre utsträckning än idag. Om lagstiftaren ger polisen, åklagaren, domstolen och kriminalvården verktygen och resurserna att kunna få ett stopp på de notoriska tjuvarna så kommer vi att lösa resten, tro mig. De brotten som sedan ändå begås ska vi givetvis göra allt för att utreda och lösa.

 

Det här var några av mina tankar efter snart sju år som polis i yttre tjänst. Det här är bara en liten del av det som sticker i mina ögon. Jag och mina kollegor vill göra ett bra jobb för samhällets laglydiga invånare. Vi vill inte åka runt och ta upp anmälningar för brott som aldrig skulle ha behövt ske.

 

Journalister, ta ert ansvar och gräv i det här och skapa debatt! Då har ni gjort riktig samhällsnytta.

 

Isak Karlsson

Polis

Stockholm"

 

Blåljus kommentar: Om polisen och rättsväsendet hade adekvat lagstiftning att arbeta efter skulle många fler kriminella få rimligare straff i förhållande till sin brottslighet. Mängdrabatt för vanebrottslingar är orimligt. Det skulle dock initialt kosta resurser, för polisarbete, för rättegångar, för frihetsberövanden. Men om det genomfördes, skulle polisen därefter kunna prioritera på ett annat sätt och inte behöva ställa prioriterade verksamheter mot varandra som beskrivs i nedanstående klipp från dagens P1-morgon. Minns att "Trygg i Göteborg" avslutades strax innan morden på Vår Krog på Vårväderstorget. Tillfälliga satsningar är inte lösningen på en allt grövre brottslighet.

 

Tommy Hansson