Martin Marmgren om poliser och känslor

"Det började med att Csaba Bene Perlenberg skrev en ledare i DN om att ”Gråtande poliser löser inga brott”.

Det är så klart nonsens att en polis som någon gång faller i gråt skulle lösa färre brott än de kollegor som har sina känslor mer undertryckta.

Annars var Perlenbergs text mest riktad mot hur en del känslosamma polisiära Facebookstatusar har formulerats rent språkligt. Må så vara, alla texter kan kritiseras för sina uttryckssätt.

Häromdagen tog dock Expressens ledarredaktion diskussionen till en helt annan nivå i texten ”Gör din plikt, kväv din gråt”. Vi poliser avkrävs professionalism i en sanslöst oprofessionell text där ”halmgubbar” byggs upp till höger och vänster för att sedan friskt attackeras.

Det påstås att gråtande poliser skulle behandla ”Kalle” och ”Samira” olika. Var fick man det ifrån? Senare ett stycke om ”Vårdpersonal mot rasism”? Därefter hänvisas till att vi lever i ett ”mångkulturellt och segregerat samhälle”, vad det nu har med hur känslosamma poliser tillåts vara i yrkesutövningen eller på sociala medier?

Man hänvisar dessutom på ett mycket luddigt sätt till USA som ett föredöme i det här hänseendet, vilket kan tyckas aningen underligt om man har följt debatten om alla dödsskjutningar av svarta män av amerikansk polis.

Jag vill ändå svara på vad jag uppfattar som huvudpoängen, nämligen att poliser inte bör gråta, och speciellt inte offentligt.

Det kravet kommer ifrån en syn på myndighetspersoner i allmänhet och poliser i synnerhet som tjänstemän som ”svalt” skall utföra den arbetsuppgift de har fått tilldelade sig utan att varken känna eller ifrågasätta.

Man skall vara en kugge i det officiella maskineriet, helst utan egen vilja eller personlighet.

Den bilden tror jag är livsfarlig.

Dels för att inga system är perfekta, och där makt utövas så behövs det också mänsklighet och medkännande. Dessutom så gör en polis ett väldigt mycket bättre jobb om hen har sin empati i behåll och tillåts använda den.

Vårt yrke handlar mycket om att vilja hjälpa och ha förmågan att nå fram till människor.

Det finns även en falsk motsättning mellan att uttrycka känslor och vara professionell. Vi pratar nämligen inte om att en polis skulle bryta ihop och gråta istället för att agera/hjälpa.

Att däremot efteråt kunna tillåta sig att känna är helt avgörande för att inte successivt trubbas av eller brytas ner. Och det minskar dessutom risken för att exempelvis fastna i negativa generaliseringar, och därigenom behandla ”Kalle” och ”Samira” olika.

Kan vi då inte gråta i hemlighet för att kunna bibehålla den bild som Expressens ledarredaktion vill ha av en kyligare och mindre känslosam polis?

Det finns faktiskt ett värde i att allmänheten ser att vi poliser också har känslor, att visa ”människan bakom uniformen” (vilket för övrigt är namnet på ett framgångsrikt projekt som handlar om att bygga upp förtroendet mellan ungdomar i segregerade förorter och poliser).

Expressen kanske har missat det, men det finns gott om människor som har en bild av poliser som just omänskliga och känslokalla.

Den bilden leder i förlängningen inte bara till att vi ibland blir attackerade genom exempelvis stenkastning, den gör det också betydligt svårare för oss att göra vårt jobb då färre personer känner förtroende för en kall än en mänsklig polis.

Slutligen, att vara ”kramig” är väldigt sällan en nackdel, oavsett om man är journalist eller polis. Jag tror att världen snarare behöver fler kramar än färre."