Publicerat 2012-10-18 19:30

Med utgångspunkt från behovet av att kunna ge lindring med stark medicinering, främst under livets slutskede, förordar professorerna Madeleine Leijonhufvud och Niels Lynøe på Brännpunkt i SvD en straffrättslig immunitetsregel i brottsbalken för läkare. De får svar på tal av en lekman med egna erfarenheter.

I artikeln på Brännpunkt hänvisar professorerna till den närmast unika rättsfallet, där en barnläkare åtalades och frikändes för ett barns död på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samtidigt dör ju årligen tusentals patienter på grund av felbehandlingar på svenska sjukhus, utan straffrättslig konsekvens. Ännu fler felbehandlas med svåra skador och lidanden som följd. Om detta skriver professorerna inte ett ord. (källa) 

Professorernas artikel avslutas:

"I framtiden kan vi förvänta oss att patienter eller närstående i ökad omfattning kommer att anmäla sitt missnöje med sjukvården till polis och åklagare. I dessa situationer behöver rättsväsendet ledning. Det är angeläget att inte åklagare i onödan väcker åtal när sjukvårdspersonal utför vad de förväntas göra enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen. För att skingra oklarheterna behövs ett tillägg i strafflagstiftningens regler om ansvarsfrihet.

Vi föreslår att man där slår fast att sjukvårdspersonal som utför handlingar inom sjukvården ska hållas straffrättsligt ansvarsfria så länge handlingarna är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Patientsäkerheten är viktig – och ett minimum av läkarsäkerhet är en förutsättning för patientsäkerheten i livets slutskede."

Professorerna får svar på tal, av en liten patients moder, som har en annan åsikt...

"Jag är helt överens med författarna om att rättsväsendet behöver vägledning i denna fråga, däremot finner jag det absurt att denna vägledning ska resultera i en lagstadgad ansvarsfrihet för läkarkåren. Det finns inte ens någon entydig definition av begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, vilket följaktligen skulle ge ett mycket stort utrymme för godtycklighet och egna tolkningar av begreppet.

Vilka eventuella rättsmedel står då till buds för patienten vid en omvänd situation då patienten faktiskt vill fortsätta att behandlas och beredas vård trots läkarnas motsatta uppfattning?

Att avbryta livsuppehållande behandling föregås alltid av ett beslut fattat av läkare. Ett sådant beslut går i dagsläget inte att överklaga, trots de konsekvenser det får för den enskilde. Förutom patientens bästa finns det med största sannolikhet både ekonomiska och andra faktorer för en läkare att ta hänsyn till vid sådant  beslutsfattande. Att ge patienten eller anhöriga möjlighet att överklaga beslutet till en oberoende instans med tillgång till medicinsk kompetens vore en mycket bra början, en god preventiv åtgärd i syfte att minska antalet potentiella polisanmälningar. Det skulle förhoppningsvis också leda till mer nogsamt övervägda beslut.

Resulterar ett fall trots allt i en polisanmälan så saknas i dagsläget
praxis på området inom straffrätten och då måste åklagare våga ta upp
sådana anmälningar till domstolsprövning. Detta sker i ytterst liten
utsträckning i dag eftersom bevisfrågan kan vara mycket komplicerad och sannolikheten för en fällande dom bedöms som väldigt liten.

Svenska läkare har i dag mycket stor makt att avsluta alternativt
förkorta en människas liv, och utrymmet för godtycke är stort.
Författarna bör se över europeisk praxis på området.

Läkare är en yrkeskategori som alla andra, någon ”kollektiv
straffrättslig immunitet” för denna yrkeskår vill jag inte se i svensk
strafflagstiftning.

MIRIAM SÖDERSTRÖM

mamma till en avliden pojke som mot familjens uttryckliga önskan
förvägrades livsuppehållande behandling trots påbörjad medicinsk
behandling"  (läs artikeln här)

Min reflektion:
Så här skriver professorerna om hur jobbigt det kan vara för en läkare att bli anklagad för sin yrkesutövning:
"Men vilken läkare eller sjuksköterska vill riskera en sådan prövning? Hur det går för hälso- och sjukvårdspersonal som blir föremål för en sådan domstolsprövning ger det så kallade Astrid Lindgren-fallet en uppfattning om. Läkaren blev visserligen friad av domstolen – som dessutom uttalade att hon gett god vård i livets slutskede. Men vilken läkare skulle vilja vara misstänkt för dråp under flera år?"

Så skulle de aldrig ha skrivit om det vore poliser som anklagades oriktigt, åtalades på lösa boliner, eller rent av avstod från motiverade och riktiga åtgärder för att inte riskera att bli oriktigt anklagade. Tänk själva,  på möjligheten av en straffrättslig immunitet för poliser, t ex för att de handlat i enlighet med väletablerad yrkespraxis... Inte mig emot, men det skulle så klart vara helt politiskt och etiskt omöjligt att ens föreslå något sådant. Måhända skulle det även anses strida mot diverse konventioner om mänskliga rättigheter...

Eftersom det är skillnad på skit och pannkaka.

Tommy Hansson

Blåljus har tidigare skrivit om hur olika eventuella felsteg betraktas om det är en Polis eller en annan medborgare som anklagas. Bl a här och här.

Det kan även nämnas att även regeringen tycks ha uppfattat problemen med den stora mängden felbehandlingar inom sjukvården, och inrättar i det syftet en ny myndighet, inspektionen för vård och omsorg till en kostnad av 651 miljoner kronor. Tidigare har tillsynen skötts av Socialstyrelsen.